Från partyprinsessa till löpare och sixstar-finisher…

Varje år den 6’e september skänker jag mitt danska ex en tacksam tanke. Det var han som gjorde att jag fick upp ögonen för löpningen, inte för att han sprang med utan för att vi separerade och jag kände att det var dags att göra något annat. I år firar vi 10 år tillsammans , jag och mina löparben!

Och vilken resa vi har gjort tillsammans…

Aldrig hade väl jag trott att jag skulle springa marathon, aldrig hade jag trott att jag skulle vara bland de fem första damerna i Sverige att få ta emot samlingsmedaljen för världens 6 största marathonlopp…

När jag anmälde mig till mitt första marathonlopp i Berlin 2012, var det till dels för att folk skulle få något att fundera på. Jag fyllde 40 år det året och var det nu en fråga om kris eller ej….? Samtidigt bestämde jag mig för att man kan inte bara göra ett marathon, -för en gång är ingen gång!!!

Så målet föll på 5 st marathon, för det var många(!) i mina ögon…..

Det målet nådde jag ganska snart och målbilden reviderades. -10 marathon på mina första 5 år.

Det nådde jag också ganska snart, så nu är målbilden att genomföra minimum 3 marathon/ år fram till det att jag fyller 50. Och att då ha sprungit på alla kontinenter och att gå med i ”7 continents club” Varför? Jaaa, mest för att jag tycker det är fränt att säga att jag har gjort 25 maror på 10 år. Kris…?? Nej, det blev snarare en livsstil. Och paketet med cigg i fickan som var med på de första rundorna är sedan länge kastat och avslutat…..

Nu är det ju inget speciellt att springa ett marathon längre. Det har blivit en löparboom runt om i världen och alla har gjort många stora och längre lopp. Men för dem som inte har provat….. GÖR DET! Kan jag så kan alla! Det kräver bara lite självdisciplin att få till träningen. Och att gå i mål för första gången på ett marathon är stort. Känslorna sitter utanpå kroppen och det är i en euforimix av lycka, tårar och stolthet. Inte hade väl jag trott att jag skulle reagera så , bara för att gå i mål på en mara!! Men så är det och den känslan vill man bara ha mer och mer av. Man vill uppleva det om inte bara en enkelt gång igen. ….. och igen….. och igen……

World marathon majors…… -De 6 största marathonloppen i världen.

De är Berlin, London, Chicago, New York, Boston och Tokyo.

De har alla sin charm på var sitt vis. Och jag kan prata mig varm om dessa lopp. Det är självklart ett jättespektakel till publikintresse. Alltid över miljonen av åskådare och som alla gör sitt för att lyfta dig fram på banan.

Berlin: -min stora favorit! (gjord 4 gånger än så länge.)

Platt platt bana, fantastisk start och målgång. Fin tur runt om Berlin och tysk ordning! Otroligt välarrangerat. Jättetrevlig mässa.

London: -det är det loppet där publiken skriker som allra mest! Flera gånger kom jag på mig själv att säga högt” de är ju inte kloka…”

Endast en backe och den är i starten och nedför…..

Fin målgång framför Buckingham Palace. -Brukar skryta för mina engelska vänner att jag har stått naken framför Buckingham palace, men utelämnar detaljen att det var i förbindelse med ombyte efter marathon….😉

New York: det mest mytomspunna marathonloppet i världen! Och visst är det häftigt! Men långt tuffare bana än vad man först kan tro. Något anonym målgång….

Chicago: -Fantastisk stad, fantastiskt lopp. Otroligt fin och flack bana. Väldigt trevligt målområde med häftigt efterhäng…..-Segeröl!!

Tokyo: -Allt med Japan är ju i våra ögon lite mer exotiskt än här hemma…..Nu har bana ändrats och målgången ligger numer framför Tokyo station, vilket är betydligt pampigare och mer centralt än när vi sprang den….-men ett lopp som ger mersmak för Japan med allt vad det innebär.

Boston: Världens äldsta marathonlopp. Svårast att få plats till. En bana som går från Hopkinton till Boston. Det var här min resa mot sixstarfinisher-medaljen skulle nå sitt mål.

Det hårdaste jag gjort. Inte på grund av av banan, men på grund av vädret! Någon sa ” when weather gave them hell…” och jaaaaa….. 78 mm regn, 0 gradig temp och snö på morgonen, som förvissso steg till 5 grader under dagen. -Motvind med kulingstyrka. Jag blev aldrig varm!! Det var ett rent helvete….. Men pannben , det har jag!!

En första målgång kommer aldrig igen, men vad jag skrattade och grät om vartannat när jag såg målgången och staplade över linjen och när jag fick gå de där extra 10 meter för att få Sixstarfinisher-medaljen. Så stolt och så stort. Det var det hårdaste och samtidigt det häftigaste jag har gjort som numer känner mig lite som en sportig tjej…………………en löpare.

Om 3 veckor far jag till Marocco, för att genomföra Marrakech marathon. Min nr 14 i ordningen.

//Av och med Lena Malmberg

 

PS!! -jag fortsätter hålla mig mest till utländska marathon. Min bucketlist växer och växer, -det finns ju såå många häftiga lopp runt om i världen.