Triathlonpremiär och Stockholm marathon

Förra veckan blev det lite halvt spontant ett köp av ny tempohoj. För att få bra träning med denna valde jag att avstå den tänka sommenklungan och hängde med Fredrik C ner till Växjö för en Olympisk triathlon.

Efter en liten snabb ändring innan start på hojjen så var jag redo.

Stod ganska långt fram vid simningen och fegade lite egentligen hela varvet. Simmade tätt med Capilla ca 600-800m. La på lite mer benspark sista 200m och kände då nån lätt huggande känsla i baksida. Givetvis gav detta lite kramp när jag reste mig ur vattnet.
Detta satt i rejält under T1 och fick då stå å sträcka ut benet en stund, samtidgt höra speakern ropa ut flera kända namn ut på cyklingen. Glömde även mina gels påväg ut, så tappade lite tid där med.

Väl ute på cyklingen släppte krampen och inget kom tillbaka, skönt. Fegade lite första varvet för att komma in i det och få lite känsla för cykeln. Många rondeller och mycket bilar. Ingen bra cykelbana. Växeldrog med Uffe och ett par andra.

Höll ihop cyklingen bra och fegade en hel del för att känslan för bricklöpet var obefintligt. Hade inte kört något i vår så visste inte hur benen skulle reagera. Så valde att safea lite.

Uffe växlade snabbt och fick direkt 20s ut på löp. Jag höll igen lite första 3km och såg han sväva bort.

Vid 4km började jag forcera lite och såg Capilla lite längre fram. Vid vändning ökade jag på mer, tog en gel och en mugg vatten. Tuggade på ännu mer här och i ca 2.5km höll jag bra fart. Skippade gps klocka så osäker på fart, men kändes som ca 3:50 iaf.

Vid ca 7.5km började jag känna av framsida lår lite lätt och snart skulle den där krampen komma. Valde därför att trycka i mig det lilla jag hade kvar i min gel. Osäker hur magen skulle reagera, så fick jag kramphåll vid ca 8km. Det satt i riktigt hårt så jag fick gå några minuter. Riktigt surt. Blandningen av ovan, den höga ansträngningen och så koncentrerad energi gjorde att det krampade till. Kunde jogga imål sista 800m och hålla Capilla bakom mig.

Kul att kunna hålla ihop loppet till 95%. Nästa gång går jag hårdare från start.

Tiderna blev: 27:42, 2:50, 1:05:48, 1:20, 42:53, 2:20:31

http://www.sport3x.se/Image/Details#!e839a97f-ae69-445e-8427-f9d7a7d044b1

 

Igår var jag uppe i Sthlm och gjorde min farthållartjänst. En rolig grej där man bidrar till en lyckad löpare vid sidan om. Samtidigt som man kan njuta lite mer av ett häftigt lopp.

Kvällen innan var jag välidgt tveksm till start då jag haltade pga min onda häl. Efter lite egna kur åtgärder kändes det bättre på morgonen.

Jonas jag och Annie förberedde oss med frulle och taktiksnack.

Jag möte upp de andra farthållarna inne på Stadion och gick igenom uppdraget.

Jag var rejält osäker på dagen. Dels visste jag att låren skulle skrika sista milen. Samt om jag skulle behöva byta med tanke på hälen. Ville så gärna hålla ihop det för att göra mitt jobb.

Fint väder och starten gick. Många ivriga och öppningen är oftast 10-40s/km högre än löparnas snitt här. Vilket ofta resulterar i en för tidig väggning. Första biten är lättlöpt.

Mitt uppdrag var att springa imål på 3:30, vilket bli ca 4:58sitt. Men vi springer på brutto tid vilket betyder att när startskottet går, startar min klocka. Så den extratid fram till startlinjen måste jag fördela ut på hela loppet. Så min minut fram till linjen blev att jag skulle hålla ca 4:57 istället.

Jag och min kollega öppnade bra och startade första milen på ca 49:30.

Redan efter ca 6-7km började jag känna lite oroligt i magen. Efter Västerbron kände jag att snart måste jag skita, å även pissa. Försökte härda ut så länge som möjligt och fokuset låg på att bajja ute på Gärdet vid halvmara passeringen. Visste att det brukade stå bajjamajjor där.

Km passeringarna började tugga på, jag fegade lite med energin då magen var påväg att bli en bajsmannen. Låren började göra sig påminda och väl ute på gärdet var det rätt illa.

Magen kom och gick, ena minuten kändes det helt ok och istället började låren slaktas mer. Kommer ut på gärdet och bestämmer mig för att knipa både ettan å tvåan. Här gäller det att bita ihop.

Vi hade rätt mycket folk med oss stundtas och många ställde lite frågor om fart och loppet och hur det gick och gått för oss mm. Vilket är skoj. Men idag var jag inte på snackhumör.

Ca 13-15km av loppet hade jag en tjej som sprang med och pratade rätt mkt. Vilket var trevligt. Men jag kände mig mest dum ibland då konversationerna inte blev så långvariga utan mest bara korta svar. Ställde lite frågor där hon fick prata istället.

Väl inne efter Grönan var det skönt att vara tillbaka mot Västerbron och sista biten. Vi räknande ner varje km och såg till att dricka.

Låren började här vid ca 29-32km göra sig rejält påminda av att det var välidgt längesen du sprang över 23km.

Upp mot Västerbron och stegen var kortare än trippning. Håll ihop och lätt jogg uppför. Farten var rätt ok och nedför var det en kamp att hålla relativ god fart strax över snittet men inte dra på mig kramp. Kände på mig och undrade när den där krampen skulle komma. Det var många som stannade upp precis framför en för de fick kramp eller just bara var trötta. Det är märkligt det där att man inte känner av det någon sekund tidigare att man tänkt stanna och springer lite åt sidan. Utan man väljer istället att bara börja gå mitt i banan.

Passerade Jens vid 35k och försökte bjuda på ett smile.

Fokus var att hålla ihop detta och här fick jag jobba rejält mentalt. Sista 5k ville jag bara in på Stadion och springa direkt till en toa. Jag förlitade mig lite för mycket till min Garmin idag som visade ca 700m för mycket vilket tyvärr blev knappa minuten över tänkt tid. Tanken var istället att gå in på ca 3:29 istället för 3:31.

Tyckte inte det var så jekla mycket motlut sista biten. Mitt steg kändes rejält förändrat. Måste sett konstigt ut. Försökte att inte lyfta fötterna så mycket, vilket måste varit lägre knälyft än Frida Södermark.

Sista biten uppe strax innan Stadion sa jag till de vid mig att försöka öka. Vilket de gjorde och väl inne på stadion möttes vi av applåder. Skön känsla att vara i mål.

Brottades med många bryt tankar idag. Hälen kändes från och till under loppet, men aldrig så att jag behövde bryta. Låren var den största kampen. Just nu är det haltande och raktlångt läge i soffan.

Visst är det härligt med marathon.

Detta visar mycket på smärtan och eländet som kan infinna sig på längre lopp vid saknad av långpass. Själva upplevelsen försvinner och återhämtningen tar längre tid. Detta lopp hade jag nog inte kunnat göra så jätte många minuter snabbare.

Skönt att fartpassen på kortare distanser funkat bra och överfarten har funnits. Annars hade det varit ännu tuffare.

Imål på 3:31:09.

Tack och adjö.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *