Mål i sikte


Ibland blir jag väldigt trött på mig själv. Jag är en mästare på att ha fingrar i alla syltburkar samtidigt. Hundra projekt, mosa ihop omänskligt mycket jobb inför deadlines, leva på gränsen till vad jag mäktar med. Samtidigt känner jag mig själv vid det här laget. Det är med kniven på strupen, där i zonen med tidspress o vansinnig problemlösningstakt som jag levererar som bäst. Jag måste ha dem: tempot, piskan, utmaningen. Troligen för att tillfredsställelsen när jag löser det omöjliga, när jag visat att det går, när jag kan säga wow jag klarade ut det ger mig en rejäl kick.

Men att hålla sånt högt tempo och att veta att jag har förmågan kräver styrning.
”Full speed in the wrong direction” är lätt hänt. Så jag behöver en riktning, en karta, sen kan jag sätta full fart.

Det här gäller för mig på alla fronter i mitt liv. På jobbet, i sociala sammanhang, med träningen. I perioder har jag kört slut på mig själv för jag har väldigt svårt för den där lagom-nivån. Utan utmaningar som jag kan lägga mitt driv på i jobbet o privat blir jag vilsen och missnöjd. Jag måste känna att jag levererar, att jag uppnår saker som jag kan vara nöjd med. Säkert enkelt att göra en psykoanalys på det beteendet, det finns många prestationsprinsessor i världen… Men jag lider inte av det, sålänge jag styr mig själv på ett bra sätt. Det är då vi kommer till det här med mål.

Mål ger för mig riktningen jag behöver för att fokusera min energi och med lagom många mål av rätt sort får jag ut max av min förmåga. Målen ska vara nästan lite lite onåbara. Detta eftersom jag triggas av ”det går aldrig”-tanken. Dock inte helt omöjliga för då knyter sig allt. Ett dåligt mål i idrottsväg var SubXX-klungan 2012. Jag körde Vätternrundan 2011 på 10:29 utan nån jätteinsats och tyckte den snabba tjejklungan som SubXX stod för verkade häftig. Men när måltiden släpptes och det var 08:20 (om jag inte minns fel) så knöt sig allt och jag kunde knappt titta på cykeln utan att få ångest. Det var helt enkelt ett för utmanande mål och fick motsatt effekt än att sporra mig. Jag backade från det målet och det var helt rätt beslut. 

När målen är satta behöver jag en plan. Ibland räcker det med att tänka till på hur jag ska ta mig fram, men på tränings-/tävlingsfronten behöver jag oftast nåt mer tydligt att hålla mig i. Jag behöver ingen forskningsunderbyggd målstyrningsmodell a la fyrbokstavsförkortning av slagkraftiga engelska ord. Jag går helt enkelt efter mål-plan-gör.

Efter maratonloppet i juni har jag sökt efter ett nytt större mål med träningen. Milen under 50min och att lära mig crawla är de två mål jag har kvar av de som jag satte för 2014. Men inget av dem har riktigt triggat eller inspirerat mig. Kanske för att de är för nåbara, vad vet jag. Var inne på triathlon, det känns som det naturliga steget och det är roligt och varierande. Så hade nästan bestämt mig för Vansbro HalvIronMan 2015 när klubbkompisarna drog igång drevet om IronMan Kalmar 2015. Jag har varit supporter i Kalmar för ett par år sen och blev sugen då, sen blev jag superinspirerad av alla jag känner som körde i år, speciellt Ida Johansson och Lisa Engde som jag främst kan relatera till i nivå. Fick en knuff av Lotta Agholme och sen var saken biff-nästa år ska jag köra den längsta av triathlondistanserna! Det känns just nu himla roligt, inte minst för att drevet drog ihop över femtio (!) klubbkompisar som jag kommer att kunna träna med under året.

Mål – Check. Så nu ska jag alltså lägga min plan. Jag gillade verkligen att nästan slaviskt följa ett genomtänkt träningsprogram till maran och min tanke är att göra likadant nu. Jag känner en tillfredsställelse i att kunna bocka av varje träningspass i ett upplägg och där och då känna att jag ligger i fas. Träningen ska också kombineras med ett krävande jobb där jag också vill uppnå mina mål, en stundande dagisstressperiod och många sociala aktiviteter. Behövs alltså en strikt planering. Har surfat runt och det finns mycket bra att hämta från. En plan med start 1 november börjar landa…

Då är det snart bara sista steget kvar-gör. Och det är ju det jag är bra på. Full fart, i detta fall med en tydlig riktning!

Dags att ta klivet från bondtriathlon till en mer seriös satsning... (Gammalkil triathlon 2014 med cykel som fortfarande var dammig av att ha stått i källarn i två år och hemgjort nummerlappsband :))

Dags att ta klivet från bondtriathlon till en mer seriös satsning… (Gammalkil triathlon 2014 med cykel som fortfarande var dammig av att ha stått i källarn i två år och hemgjort nummerlappsband :))

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *