Race report Amsterdam Marathon 2016

Säsongen 2016 har varit ett stort crescendo från att jag fullständigt slutkörd stapplade över mållinjen i ett vårvarmt Prag till att 5 månader senare uppfylla mitt löparlivs stora mål på Amsterdams Olympiastadion. Jag har ända sedan jag sprang under 2:50 första gången i Paris 2013 drömt att klara kvalgränsen till SM på 2:40.00 men ärligt talat har jag de senaste åren inte riktigt trott att det var möjligheten. Kanske allra mest när jag tog tvärslut efter 17 km i ganska måttligt tempo i Prag i maj. Att jag 5 månader senare skulle kapa den tiden med nästan 20 minuter har jag fortfarande svårt att förstå. Men jag har haft en fin progression hela säsongen och ständigt tagit steg för steg mot det som blev mitt livs bästa form.

Under första delen av sommaren började träningen flyta på, jag cyklade ganska mycket för att spara på benen eftersom jag haft lite skadekänningar. Löpningen gick allt bättre men jag låg fortfarande en bra bit efter förra årets fina tider på tävling. Vändningen kom på KK-joggen i Katrineholm där jag kände mig stark hela vägen och kunde gå väldigt nära mitt milpers trots en något kuperad och knixig bana. Jag följde upp det med ett hyfsat Stadsfestlopp och ett mycket bra Vretalopp, där jag bara var 4 sekunder över förra årets tid men hade mycket krafter kvar efter målgång. Sen fick jag några bra träningsveckor innan formen fullständigt blommade ut i Köpenhamn halvmarathon (1:15.08), som jag räknar som ett av mitt livs bästa lopp.

Träningen veckorna efteråt var magisk, jag kunde relativt avslappnat springa långa block med kilometrar på 3.35-3.40. Så det var med gott självförtroende jag ställde mig på startlinjen i Amsterdam. Tyvärr hade jag (återigen) varit lite för blygsam när jag anmälde mig på en förväntad tid på 2:43 utan att veta att gränsen mellan startgrupp 1 och 2 var 2:40. Mina mejl till arrangören om att få seeda upp mig var förgäves men jag löste det på egen hand genom en elegant dykning under ett avspärrningsband när de nitiska arrangörena hade tittade åt annat håll. Jag tog plats ganska långt fram i fållan och inväntade startskottet.

0-5km. Startskottet går. Jag börjar röra mig framåt och korsar startlinjen efter 8 sekunder, trycker igång klockan och börjar följa strömmen ut från stadion. Jag inser snart att många av de löpare som ställt sig i startfållan nog aldrig varit i närheten av de tider som krävdes där. Jag kunde bara flyta med till en inledande kilometer på ca 4.15, alldeles för långsamt för min ambition. Jag försökte att inte stressa upp mig och lugnt avancera när möjligheter uppstod. Passering efter 19:17, vilket var den långsamaste femman under loppet.

5-10 km. Jag fortsatt avancera genom de små klungor som började bildas innan jag hittade en som höll ett acceptabelt tempo. Jag hade klockan inställd på tidsvarning efter 3.45 för att få en avstämning varje kilometer. Detta skulle ge en sluttid på låga 2:38 vilket jag såg som ett fullt rimligt tempo. I den bästa av världar skulle jag kunna öka andra halvan men även om jag inte klarade de borde det inte vara en alldeles för tuff öppning. Jag märkte att jag började hämta ikapp det jag tappat i början och loppet gick enligt plan sånär som att magen kändes lite orolig. Jag hade fortfarande lite för mycket kvar i systemet så jag kände mig lite tung och spänd men inget som störde nämnvärt. Passering 37.34 (18.17), så endast fyra sekunder efter plan.

 

10-15km. Jag rullade på i klungan och försökte spara så mycket krafter som möjligt i motvinden. Tänkte på Mustafa Mohameds tips om att man ska åka i baksätet första halvan, i framsätet tredje milen och sen ta över ratten på slutet. Några skarpa kurvor gjorde löpningen lite orytmisk men i huvudsak flöt det på bra. Det var skönt med en så stor grupp när vi närmade oss delen utmed Amstel; 6 km i motvind/sida i en lantlig och vindutsatt miljö. Passering 56.09 (18.35), 6 sekunder före plan.

15-20km. Tempot gick ned något i klungan och det var ingen som var jättesugen att dra. Det kändes ändå ok eftersom jag visste att vi skulle få medvind på vägen tillbaka och då kunna ta ikapp det vi förlorar på sträckan. Vi mötte en stor tätklunga med idel kenyaner och en löpare fällde kommentaren ” Look at the kenyans! Holy f*ck!”. Bara att hålla med…
Passering 1:15.11 (19.02), 11 sekunder efter plan.

20-25 km. Vi hade precis vänt upp i medvinden när vi kom till en vätskestation. Jag tog kanske lite mer sportdryck än normalt vilket min mage absolut inte gillade. Plötsligt började jag känna att jag nog skulle behöva stanna och jag kände också hur energin rann ur mig. En minikris som turligt nog ganska snart gick över, men jag var lite skärrad över att det plötsligt hade känts så tungt. Därför försökte jag inte höja tempot så mycket i medvinden fast jag märkte att vi inte hade ökat så mycket som jag hade önskat. Jag hade lovat mig själv att inte gå för tufft mellan 21 och 30 eftersom jag har gjort det misstaget förut. Istället hade jag en plan att stämma av vi 27 km och eventuellt öka farten lite då. Passering 1:33.49 (18:38), fyra sekunder efter plan.

Amsterdamkanal

25-30km Vid 25 km gick vi in i den andra riktigt tunga delen av banan; motvind ute på ett ödsligt industriområde. Fortfarande lite defensiv efter mina magkänningar låg jag kvar i klungan även när tempot började gå ner något. Här började jag också känna av distansen, och sträckan är tuff mentalt eftersom den öppna miljön nästan helt saknar referenspunkter. Dessutom kom det en knappt synbar men ändå märkbar lång motbacke som gjorde att tempot gick ned ytterligare. Jag hade inte brytt mig så mycket om kilometertiderna på klockan eftersom den brukar visa så fel men när jag efter ca 28-29 kilometer fick en autolap på 3.51 tog jag ett snabbt beslut (här blir inga barn gjorda!) och lösgjorde mig från klungan. Slängde några blickar bakåt men det var ingen som ville eller orkade hänga på. Jag funderade ett kort slag om jag ville ha sällskap men eftersom sträckorna med motvind i princip var över fortsatte jag som ensam cowboy. Passering 1:52:50 (19.01), 20 sekunder efter plan.

30-35km Efter att ha lämnat min klunga kunde jag bara se enskilda löpare utspridda med 100 meters mellanrum. Det gjorde att jag konstant kunde ställa in mig i jaktläge och sakta äta ikapp avståndet och direkt gå om i jakt på nästa gubbe. Jag kände mig urstark och kunde med glädje känna att de andra inte hade en chans att hänga med när jag blåste förbi. Nu var jag trygg med att magen skulle hålla ihop så jag provade att ta en gel vi 32 km vilket nog mest gav en mental kick eftersom jag inte fick i mig så mycket av den. Passering 2:11.11 (18.21), 4 sekunder före plan.

35-40 Nu började jag få slita men jag kunde ändå hålla trycket uppe och fortsätta passera löpare, en efter en. Jag kände också hur marginalen mot min planerade kilometertid ökade och det gick allt längre från att jag hade passerat kilometermarkingen till att jag hörde klockans automatiska pip. Vid 36 km var det en ganska tuff viadukt som man skulle upp ifrån, banans värsta backe och jag tog det ganska lugnt för att kunna ha krafter kvar de sista platta kilometerna. 3 kilometer före mål återvände vi till Vondelpark och jag upprepade det mantra som jag har tänkt så många träningspass (”I Vondelpark föds legender”). Jag försökte också tänka på de sista kilometerna som en möjlighet snarare än ett hot (nu är det bara XX minuter/kilometer kvar innan säsongen är över, då kommer du att fundera på om du verkligen tog ut allt, se till att du kan svara ja på den frågan) Passering 2:29:47 (18.36). 13 sekunder före plan.

40-42.2 Jag tyckte att jag höll fortsatt bra tryck men motvinden sista 1,5 kilometerna var kännbar. Nu kämpade jag framförallt för att komma under 2:38.00, jag har de senaste två åren en tråkig vana a att komma in precis när klockan har slagit över. Så jag försökte forcera tempot trots stumma ben och ta hjälp av publiken men kanske hade jag redan börjat räkna loppet som en seger för precis så kändes det att svänga in på olympiastadions röda tartanbanor. Vid åsynen av målet drog jag upp en spurt så god som jag kunde men det var försent, jag knäppte av klockan på 2:38.03.

Persbärs

Efter mål. Första känslan var en lite besvikelse. Jag hade inte haft de magiska benen som jag hade i Köpenhamn och just då kändes distinktionen mellan 2:37 och 2:38 väldigt viktig men det rann snabbt av mig. Jag tänkte på hela säsongen 2016 och hur mycket som faktiskt har gått precis som jag vill eller ännu bättre. Och när jag hade hämtat ut mina kläder och fick prata med Sofie grät jag av stolthet (och viss smärta i benen). Det fanns kanske någon enstaka minut till att hämta ut med ett helt perfekt lopp (Louise Wiker var 1.26 före mig i mål, varav jag tappade 57 sekunder på första femman. I de delar jag sprang själv sprang jag fortare än de medan de drog ifrån där jag låg i klunga. Jag tror att jag hade haft kapacitet att gå med där med hjälp av perfekt farthållning från Uhrbom ) men det är givetvis en ren spekulation. Med tanke på hur mycket som kan gå fel före och under ett marathon är jag supernöjd. Jag klarade mina tre stora mål: 2:40, klubbrekord och 2:39.00 (som är den nya kvaltiden för SM i marathon).

En viss postracekänsla infann sig eftersom jag har tänkt att jag nog aldrig kommer att kunna springa så här snabbt igen men Sofie tror annorlunda och jag är beredd att hålla med henne. Med tanke på hur urusel form jag var i under maj borde det finnas en hel del potential i en perfekt upplagd försäsong. Hur som helst har jag inga jättetydliga tidsmål framför mig, utan ser mest fram emot tävlingar i sig. Att få möta andra löpare i kamper man mot man/kvinna är lika kul oavsett om det är KM eller ett stort marathon. Och att få resa utomlands och springa lopp är en ynnest, i det här fallet hade jag sällskap av min mycket gode vän Johan som även han slog till med ett saftigt personligt rekord. Som man säger, delad persbärs är dubbel persbärs.Johan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *