Jönköping Ironman 70.3- racereport

Det här kommer att börja lite personligt. Gillar man inte sådant utan bara vill läsa om mitt lopp kan man hoppa över första stycket. Den delen ger bara en liten bakgrund om hur jag gick från botten av en djup avgrund till att bli en halfbaked Ironwoman på drygt två år.

2014 gick jag igenom min största livssorg då jag separerade från mina barns pappa. Det är alltid en enorm smärta och stor omställning att gå från två till en. Plötsligt var jag ensam med allt och skulle lösa ett liv där vi förut varit två. Tack vare fantastiskt stöd från alla i omgivningen lyckades vi, jag och barnen, hitta en ny tillvaro som fungerade.

Kring jul 2014 blev jag utsedd till årets Nocoutare- en stor ära och stolthet. I samband med det fick jag en tridräkt. Den kom till mig i April 2015- en röd dräkt med Nocoutlogga, svensk flagga och mitt efternamn tryckt både bak och fram. En tridräkt från Nocout som det stod Gröndahl på. Innan det här hade jag skrattat och sagt att jag aldrig skulle ta på mig en tridräkt. Nu låg den där i min Nocoutgarderob och liksom… förpliktigade. Jag hade en minst sagt stukad självkänsla efter allt jag gått igenom, men ständigt omgiven av starka, inspirerande klubbkompisar som genomförde en massa lopp som jag bara drömde om satt jag plötsligt vid datorn och hade anmält mig till mitt livs första triathlonlopp. Sveriges första Ironman på halvdistans skulle genomföras i Jönköping sommaren 2016- och jag skulle stå på startlinjen!

Det gjorde jag också. Stod i startfållan med gul badmössa, våtdräkt, simglasögon och omgiven av så mycket adrenalin att det nästan gick att ta på. Som vi förberett oss! Tränat, peppat, nojjat, funderat, fixat utrustning, ätit, valt kläder, vilat, pusslat tider, känt dåligt samvete mot barnen och vännerna… Trots en vinter fylld av sjukdomar, ett stressigt jobbår, ett tömt sparkonto och med nerver som många gånger velat skita i alltihop så stod jag här, påväg ned i Munksjön för att inleda loppet med min största fear: Simningen. 1900 meter ganska lättnavigerad plåga för en som inte kan crawla i öppet vatten. Eller kan och kan, med fullt adrenalinpåslag är det inte lätt att få ordning på andningen ens med huvudet över vattenytan. Det blev inte överdrivet många crawltag och en misärtid på simmet, men det var väntat. Åh vad jag älskade att få sätta fötterna på den blå mattan och möta publikens jubel på den 500 meter långa löpningen in till växlingen, T1. Nu skulle jag få cykla! Älskade, älskade cykel!

13620108_10154265648141054_6584561007896166859_n

Av med våtdräkt, på med hjälm och skor. sprang proffsigt med handen på cykelsadeln fram till ”röda linjen”- upp på min älskade scott (kör racer med lånade tempopinnar- drömmer om en tempocykel med profilhjul men den ekonomin kommer inte att inträffa i mitt liv), börjar trampa- och kedjan hoppar! Blir helt paralyserad och glömmer liksom hur man gör för att få dit den igen. Pinsamt som tusan, här är det tätt med publik- men samtidigt tur eftersom jag måste fråga hur man gör. Jag, cyklist sedan 15 år, måste på en Ironmantävling fråga publiken hur man får på en hoppad kedja igen. Rooooooooooookie!

Den där kedjan strular en del i början av loppet och kräver några stopp. Dessutom funkar inte cykeldatorn. Den som ska visa min snitthastighet och annan väsentlig information är död. Den visar klockan och så en massa nollor. Fint. Cykelbanan på detta lopp är ganska tuff, den startar med nästan 4 km uppför innan en böljade men vacker landsväg tar vid. Tur att jag har energidryck i flaskhållarna bakom sadeln… Eller otur att den flaskan ramlat av. Ungefär i den vevan blir jag omcyklad. Igen. Den här gången av en karl som frustat bredvid mig på simningen. Han har korta löparbyxor, T-shirt, gympaskor, dreads och en gammal aluminiumracer. Jag kör inte om en enda cyklist, det ösregnar och jag är skittjurig. Det här är inte kul! Alla andra är så grymma, varför skulle jag ställa upp i det här? Kommer skämma ut mig och klubben, samt komma sist. Jag kliver av! Ingen idé att fortsätta. Men så tänker jag på pappa och mamma som står i Ölmstad för att heja. På alla Nocoutare och andra som åkt ned bara för att supporta i Jönköping. På klubbkompisarna som liksom jag är ute på banan och kämpar. På alla pengar och all tid jag lagt ned. Och på att det finns många, många som aldrig skulle komma på tanken att göra det här. Så jag cyklar vidare. Utan cykeldator och utan energidryck. Det går hyfsat ändå. Hade hoppats på en bättre tid på cykeln, men med tanke på krånglet och en bitvis ganska tuff motvind får jag vara nöjd ändå. Tillbaka i Jönköping möts jag av idel rödklädda supporters och tävlande när jag rullar in för växling. Den känslan är underbar!

13620286_10154265648166054_154628878173546127_n

Får till en bra växling- och påväg ut på löp står älskade Emelie och hennes mamma. Det ger massor av energi! Vårens löpträning är inget att skryta med, så jag håller igen för att klara hela distansen. Benen känns dock väldigt lätta och jag håller ett för mig bra tempo. Möter klubbkompisar hela tiden, men fattar aldrig var på banan de är i förhållande till mig. Hur som helst är det fantastiskt att få se alla som man tränat och peppat med under våren. Det, all publik, alla underbara klubbkompisar med familjer, barn att highfivea, peppande funktionärer samt känslan av att varje löpsteg tar mig närmare målet gör att löpningen bara blir tung sista loopen ut längs strandpromenaden, då man har ca 4 km kvar. Håller ändå 6-minuterstempo och får till min näst bästa halvmara-tid, trots avsaknaden av bra löpträning.

13641041_10154264682751054_7158630519049517259_o

Nu kommer det där som inte går att beskriva. Det som måste upplevas. Sista kilometern på mitt livs första triathlon. Mitt första Ironmanlopp. Jag har simmat 1,9 km med hög puls, cyklat 9 mil och sprungit 2. Jag tänker på allt som hänt i mitt liv de senaste åren. På allt jag gått igenom, både mentalt och fysiskt. Jag tänker på mina älskade barn, på alla fantastiska människor som funnits runt mig genom avgrunden mot toppen- och jag tänker att jag inte kan gråta just nu, för då knyter det sig i luftvägarna och då kan jag inte gå i mål. Så jag ler i stället. Stort och jublande- för nu svänger jag runt fontänen i rådhusparken, high-fivear speakern och tar emot underbart publikjubel samtidigt som jag korsar mållinjen- med 20 minuter tillgodo på den tid som jag hoppades klara alla nätter jag legat och räknat.

För en del är en halv Ironman något man gör på en höft, en ganska enkel match som ”vem som helst” klarar. För mig är det just nu mer än så. Det är ren jävla stolthet. För jag har också gjort en Ironman!

Till slut- igen: TACK alla som varit med på den här resan! Ni är bäst.

13631548_10209735732460877_597578103690189324_n

 

 

En reaktion på “Jönköping Ironman 70.3- racereport

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *