” Det är ett utsiktstorn”

” Det är skattkistor, åh en till!”

Är det där flygvingar? frågar jag

” Ja såklart” och så visar barnet hur de illrosa vingarna sitter på hans rygg.

”Jag är en utforskare av djungeln”

Jag har stått på många toppar i mitt liv. Med utsikt över fantastiska vyer och med höga ambitioner och stora drömmar i mitt liv.

Jag har tagit mig till och funnit stora skatter.

Jag har flugit, flyger och vill alltid flyga.

Såklart, ingenting är såklart. Men i mitt fall har jag bestämt mig för något, så ska det såklart bli så.

Dock är livet på riktigt, där ingenting är såklart och att bli tagen för givet, att jag klarar allt, fullkomligt avskyr jag.

Så inför mitt 4e Världsmästerskap sedan 2017 så var jag som den vildaste djungelapa som skrek rakt ut i panik, utan svar.

Min partner Mattias var skadad. Vårt VM-kval i Cannes, vaknade till för säsongen fint i Borås och framförallt hur starkt vi körde i Engadin och blev mixed 4a.

Trots att min VM värld rasade samman så rasade inte mitt leende liv till tårar och spillror.

Efter att vi kom hem från vår magiska resa i Alperna så blev vi den 29e juli ägare till en drömgård

Från den 10e augusti fick mitt liv också ännu ett till leende sammanhang då jag blev anställd som lärare

Företaget rullar också på och likaså med att vara författarinna till en bok.

Jag hade gått som ett leende ånglok i mitt liv och i min idrott.

Efter alperna så fortsatte jag att tävla friskt. Gbg sprint VINST med andre, VINST i traillopp i kombo med bröllopp, Fjällopp som sista långa långpass med en urstark 5eplats o framförallt älskade jag de utmanande dimmiga fjällen i Idre. Jag slog PB med ny partner Donato, som sista genrep inför VM genom att vinna sigtuna swimrun.

Hela år 2022 skulle kunna summeras i en bok.

Hard work pays of och jag fick en stark simmare som partner.

Ö till Ö var helt magisk i sin organisation.

Jag fick träffa Ruben innan resa till fina boendet, racebrief och middag.

Jag fick träffa nya och nygamla vänner samt få fina flätor i håret.

Jag lyckades somna skapligt tidigt. Vakna och känna mig stark, trots att klockan bara var 03.15

Målet att jag skulle ha utvecklats inom swimrun , blev sant. Skärgården visade sin mest magiska sida och som jag simmade och sprang. Trots att jag och Henrik knappast kände varann.

13e plats, över 30min snabbare än året innan. en fin tid på 9.3 någonting, som om jag kör någon mer gång ska vara ett mål att försöka slå oavsett väder, vind och partner.

Jag var så oerhört stolt över mig själv som idrottskvinna när jag nådde mål.

Jag kände mig så frisk, stark och full av liv. RÄTTVIST!

Så mycket träningstimmar. Men sen i slutet att va ensam, med tårar och förtvivlan.

Leendet leder mig alltid hela vägen.

Startlinje till mållinje.

R som i Runmarö, det var min raceplan.

Svårare än så behöver ö till ö inte vara.

Det handlar om att överleva, det kan Robin och han har stärkt mig i att göra det i mitt liv och min idrott också.

Med en känsla att jag hade mer att ge, framförallt på land.

(i vattnet har jag mer kunskap o styrka att utveckla)

Så firade jag med att 2 helger senare springa en tuff, kuperad och magiskt vacker trailultra och vinna samt slå banrekord på Bergslagsleden ultra.

Robin ligger nu i soffan mitt mot mig.

Idag har jag inte rört mig så många meter, fysiskt.

Däremot har jag förflyttat mig massor psykist.

För livet är svårt som det är. Ska vi dela det så ska det va med nån som gör det finare.

I oktober och november kämpar vi för cancerforskningen.

Aldrig lämnar jag dig. Älskar dig så ofantligt, min överlevare.

Jag har levt 29 år på denna jord. Har alltså oceaner av tid till åt att gro.

Jag är tacksam över varje leende andetag jag får leva och idrotta.