…eller avsaknad av den mentala kraften.
Efter Lidingöloppet var jag sugen på ett ordentligt lopp till innan vintern. Visst vore det roligt med ett marathon utomlands, men varken tid eller pengar fanns. Så jag googlade runt lite och hittade två tänkbara lopp på betydligt mer behändigt avstånd och till ett hanterbart pris, Växjö marathon och Vintermaran. Det förstnämnda i slutet på oktober och det sistnämnda i början på november. 8 varv runt Växjösjön eller 6 varv på Norra Djurgården. Med förhoppningar om lite bättre väder ju tidigare loppet låg, bestämde jag mig för Växjö marathon den 22 oktober.
Men jag var tveksam, skyddade mig själv hela tiden med: ”om kroppen mår bra”, ”om vädret är ok”, ”om jag verkligen vill” osv…
Många kortare tävlingar blev det också efter Lidingöloppet. Kontorsmästerskap på 5000 m, KM med NocOut – 1500 m, Hässelbyloppet, Terräng DM – 4000 m och Höstmilen. Alla dessa lopp inom 3 veckor.
Kontorsmästerskap – 5000 m. Loppet där jag skulle springa kontrollerat och inte tävla, gick så där… Tävlingshornen växer ut och givetvis hade jag svårt att hålla igen…
KM 1500 m – PB med tiden 5:03 och ett guld.
Hässelbyloppet – PB på milen med tiden 37:46
Terräng DM i Rimforsa. Guld i damklass, guld i K40-klassen och en total seger i Östergötlands långlöparcup. Här tillsammans med Elimna Zaksi som kom 2:a. Både på TerrängDM och i långlöparcupen.
Höstmilen i Norrköping/Åby. PB med tiden 43:03 (Loppet är namnet till trots en kvartsmara på 10,6 km terräng). Slutade 2:a med rejäla skrubbsår på knä, armbåge och hand efter en kraftig vurpa på en rot.
Många lopp som alla gick riktigt bra, två PB, två guld och ett silver. Nu hade nog hjärnan omedvetet redan börjat checka ut för säsongen… Säsongsmålen var uppnådda med råge! Så pass mycket att jag faktiskt satte nya säsongsmål i maj. Men mer om detta i kommande blogginlägg där jag tänker summera säsongen…
Men jag förberedde mig ändå någonstans för Växjö marathon. 4,2 mil, 8 varv runt Växjösjön. Skulle jag anmäla mig? Vädret såg från början ok ut. 9 grader, mulet och inte så mycket vind. Sista anmälningsdagen var den 15 oktober. Jag väntade in i det sista, skulle jag eller skulle jag inte… Men någonstans i mitt huvud ville jag bevisa för mig själv att jag kan springa en mara i 4:10-tempo…
Så jag anmälde mig. Köpte in flaskor på Ö&B som jag skulle ha för den egna energistationen som man fick ha vid varvning. Perfekta engångsflaskor med drickpip. Valde dock att dra bort Star Wars plasten. 😉
Laddade även med kolhydrater, om än inte riktigt lika helhjärtat som inför Prag och Lidingö… Var inte riktigt lika lockande denna gång…
Det obligatoriska mellantidsarmbandet skrevs ut och jag försökte verkligen peppa mig själv med att ”nu ska jag avsluta säsongen med ett bra marathon i 4:10-fart”. Men peppandet gick så där…
Frenetiskt kollande på SMHI och yr.no för att kolla väderprognosen. Nu stod det 3-4 grader, blåsigt och regnigt. Inte så peppande direkt… Försökte nu hitta anledningar till att inte åka. Snoriga barn, kompisar och kollegor störde mig inte. Det gör inget om jag blir sjuk (då slipper jag ju åka till Växjö)…
Trappade ner i träning, försökte göra sista veckan ungefär som innan Prag. Ett besök hos min massör, Josefine på iBalans, för att mjuka upp lite stela muskler som kanske inte riktigt fått den omsorg dom behövt efter alla tävlingar.
Och helgen kom och fredag kväll tog jag bilen ner till mamma i Anderstorp i Småland, för att därifrån åka de sista 10 milen ner till Växjö på lördag morgon.
Vädret såg för bedrövligt ut… Regn, blåst och 3 grader. Ingen höjdare. Funderade på klädval och förberedde med regnskydd att ha innan start.
Jämfört med känslan innan min mara i Prag, då jag längtade till starten, så såg jag nu mest fram över att allt skulle vara över… Uppror i magen och nervös men inte taggad… Kommer ihåg att jag innan Prag tänkte: ”Jag längtar till söndag morgon kl 9 (då starten gick)”. Nu tänkte jag ”Jag längtar till lördag klockan 14 (då jag hoppas vara i mål)”…
En dryg timme ner i bilen och jag försökte verkligen peppa mig. ”Ta i nu, i kväll får du vila”, ”bit ihop sista loppet”, osv. Men det gick så där… Den tanke som övervann var: ”Gå ut i 4:10-fart, känns det bra så fortsätt, känns det mindre bra så sänk farten, känns det skit så bryt”.
Framme i Växjö vid 9:30 (start kl 11). Hämtade nummerlapp och spanade in målområdet. Så smidigt med dessa små lopp. Parkerade precis utanför simhallen med målgången och omklädning i simhallens omklädningsrum inom en radie av 20 meter typ. Ruggigt väder, men faktiskt inte mycket regn! Men kallt…
Placerade ut min låda med min egna sportdryck och gel. Satt i den varma bilen ett tag innan jag med ca 30 min kvar till start började gå mot starten, 500 m bort från målområdet. Bestämde mig för att skippa den blå sopsäcken då det nu inte regnade. Frös om händer och fötter, men för övrigt helt ok. Joggade upp ca 2 km, några tappra försök till koordinationslopp men inte riktigt motiverad.
Valde att springa i kompressionsstrumpor, korta tights, lång tunn tröja, linne, vantar och pannband. Visade sig vara ett bra klädval även om jag frös om händerna i princip hela loppet.
Start: Ok, nu kör vi. 4:10-tempo så länge det går…
Varv 1: Första varvet ok. Aningens hög puls, en känsla av att det är lite för jobbigt än vad det faktiskt ska vara. Tankar på att bryta. Varför gör jag det här? Varför ska jag springa runt den här sjön när jag kan åka till Västervik och umgås med mina vänner som väntar på mig där, för att fira en kompis som fyllt 40… Kanske kan jag säga att jag fick ont någonstans, så att jag måste bryta. Men ljuga… nej, det känns inte ok.
Och så min favoritfunktionär. En gullig liten farbror som stod med 1 km från varvning:
”Vilket fint löpsteg du har”
Varv 2: Nu hittade jag ändå någon typ av flow. Pulsen gick ner lite även om tempot faktiskt höll sig som jag hoppats, runt 4:10. Plockade en flaska för varje varvning och tog in publikens hejarop. Inte mycket publik, men ändå en del tappra själar som gett sig ut i höstrusket. Fick kommentarer som: ”Du är första tjej”, ”här kommer snabbaste damen”, ”du ser stark ut” osv. Helt ok känsla. Och så min favoritfunktionär: ”Nocout redan på andra varvet” 🙂
Varv 3: Tuggade på. Lyckades hänga med killarna som jag hakat på från start. Vi höll ett bra tempo och pulsen under kontroll. Kalla händer, hjärnspökena började poppa upp men jag kunde fortfarande mota bort dom. Givetvis ett hejarop från min favoritfunktionär:
”Vilken fantastisk löpare du är”
Varv 4: Nu började det bli svårt att hålla tempot. Jag ifrågasatte varför jag höll på. Varför 4:10? Blir jag gladare av det? Äh, sänk ambitionen, håller du 4:15-fart nu så fixar du ändå sub 3 med god marginal. Hjärnans inverkan på kroppen är större än vad man tror. Vill inte huvudet springa fort så vill inte benen heller… Tappade min klunga och var nu ”själv”. Passerade halvmaran på 1:27:40 och jag hade faktiskt ändå fortfarande en tro om att det skulle bli PB. Och från min nya kompis kom det nått positivt som jag inte exakt kommer ihåg vad men som gladde mig varje varv jag passerade honom.
Varv 5: Motivationen sjönk hela tiden… Letade anledningar till att bryta, hittade dock inga och insåg att jag faktiskt kommer bli rätt sur över mig själv om jag bryter. Kikade på klockan, jag har goda marginaler till sub 3.. Det gör inget om jag taggar ner lite… Pulsen sjönk aningens hela tiden. Jag började bli bekväm och såg ingen anledning till att ta i överdrivet mycket. Från farbrorn i svängen: ”Jag blir glad varje gång jag ser dig” Och det blev sannerligen jag också! För varje gång jag passerade honom var jag dryga 5 km närmre mål…
Varv 6: Började inte bra då jag störde mig på en man som stod och grejade med en annans löpares egna energiflaskor. Han stod givetvis precis framför mina flaskor. Jag skrek som en tok att han skulle flytta på sig, men det gjorde han inte. Jag fick sakta ner och gå in bakom för att nå min flaska. Konstigt vad sur man kan bli över en skitgrej… Hjärnans inverkan igen.. Nu började det bli synd om om. Hade nog ont lite överallt. Jag kom på att 4:10-tempo är ju redan kört… Jag fick höra från publiken att jag leder överlägset och ja, då är det inte så lätt att få huvudet att mana på benen att hålla tempot…
Varv 7: Tempot sjönk och sjönk. Nu hade jag även kommit på att en sub3 mara har jag faktiskt redan gjort i år. Varför plåga sig till det igen? Blir jag lyckligare av det? Kom fram till att Nopp, det blir jag inte! 😉
Varvade och sprang om men det hjälper ju inte när de man springer om ligger ett eller flera varv efter och är så mycket mer långsamma. Det drar liksom ner mitt tempo också. Alla runt omkring mig ligger ju inte i fas med mig, som man brukar göra i lopp som inte är varvbana. Så det sporrade inte lika mycket att springa om som det gjorde i Prag. Jag tyckte jag sprang fort eftersom jag sprang om, men tittade jag på klockan såg jag att det inte gick fort. Tempot sjönk och pulsen gick ner… Hade inte motivation alls att trycka på. Och nu började det göra ont. Hade vansinnigt ont i knät. Hjärnspöket i mig sa: ”Det är nog lika bra du bryter nu, annars kommer du få långdragna problem med ditt knä”. Men det var nog eg bara inbillning för att få en anledning att bryta. För det onda i knät gick över efter några kilometer när jag bestämt mig för att jag inte får bryta. Jag leder och ska minsann ta hem vinsten i alla fall. Och så ville jag verkligen inte svika farbrorn/funktionären som peppat mig så. Ville springa vidare för hans skull.
Varv 8: Nu brydde jag mig inte om så hemskt mycket. Visste att jag behövde få i mig den sista flaskan med sportdryck, men det var jobbigt att bara bära flaskan… Så jag sippade lite smått på den och slängde sedan resten. Orkade inte ens dricka… Nu skulle jag bara in i mål och jag skulle vinna, det var det enda jag hade fokus på nu. Struntade i allt med tider, farter och puls… Tog mig i mål på 3:01:14. Totalt utmattad… Men muskulärt rätt ok ändå… Lite besviken över att tiden inte alls blev som jag tänkt, men någonstans stolt över att jag faktiskt fullföljde och inte bröt. Och så klart stolt över att ha vunnit.
Här är mina faktiska tider, jämfört med tiderna på mitt armband. Är väl hyfsat med de första 4 varven, sen gick det bara utför…
Men jag kan konstatera att det gick utför för fler än mig. Låg på plats 29 totalt efter 5 varv, men kom på plats 24 in i mål. Hämtade in 5 placeringar de sista 3 varven… Trots att jag tappade så mycket…
Som kul jämförelse kollade jag in skillnaderna/likheterna med tempo och puls med min mara i Prag i våras. Sluttiden diffar faktiskt bara med 2 minuter, men vilken skillnad i lopp och känsla:
De rosa kurvorna är loppet i Växjö, det blå är loppet i Prag. Inte så mycket som skiljer de första 25 kilometerna eg. Men sen, efter 25-30 km. Då börjar pulskurvan gå uppåt i Prag. I Växjö sjönk den… Har en puls på ca 12 slag lägre sista kilometerna i Växjö än vad jag hade i Prag.
I Prag var jag taggad, såg fram emot loppet, hade en tydlig målbild, en tydlig plan som jag verkligen ville fullfölja. Ett tydligt mål som jag ville uppnå. Där SKULLE jag verkligen under 3 timmar. När kroppen började tappa tempo sa huvudet till den att fortsätta. Allt detta saknade jag i lördags. Jag hade ett mål, men det var inte tillräckligt viktigt. När kroppen började tappa tempo fanns det inget huvud som sa till den att fortsätta, istället fanns ett huvud som sa, ok, det är klart du får ta det lite lugnare. Du har gjort ditt för i år…
Men jag är ändå glad över att jag sprang loppet i Växjö. Jag är nu en erfarenhet rikare och lärde mig mycket om mig själv i lördags. Lite besviken och lite glad. Inte så roligt som jag hoppats, men det var en träningstävling och jag har med detta lopp i bagaget goda chanser till bättre tider nästa år. Jag lägger på minnet det som var bra, och jag lägger även på minnet vad jag lärde mig om den mentala kraften och hur mycket som sitter i huvudet. Var jag lägger de två skålarna som jag vann (en för vinst i damklassen och en för vinst i K40-klassen) vet jag dock inte… 😉
