Valencia maraton – Del 1: Bakgrund och inför

I början av 2018 tog jag hjälp av coach Marcus Nilsson för att optimera träningen till Stockholm maraton. Våren gick som på räls och formen var tipp topp. Hade Stockholm varit en platt bana och hade det inte temperaturen varit 30 grader, så tror jag faktiskt att jag hade en tid på 2:55 i mig. Tyvärr var solen för varm och måltiden fick revideras. Jag var mer än nöjd över min tid på 3:05:37, med tanke på förutsättningarna som gavs längs Stockholms gator den 2 juni 2018.

Racerapport Stockholm maraton 2018

Men jag var otroligt revanschsugen. Klart jag ville springa en höstmara, hitta en snabb, platt  bana i ett trevligt land där det förhoppningsvis inte skulle vara för varmt.

Valet föll på Valencia marathon den 2 december. Min man var på direkt och hängde med som supporter, stöttepelare och energi-langare. Även våra nära vänner Maria och Niclas Hörnquist nappade på idén och följde med för att springa. 1:a advent skulle firas i Valencia! Med en snabb mara och kanske kanske kanske skulle jag nå min drömtid på 2:55.

Men… det blir inte alltid som man tänkt sig. En elak häl som börjat bråka med mig redan i april, blev inte bra så snabbt som jag hade hoppats. Hela sommaren blev det begränsat med löpning och mycket alternativträning. Hälen fick sig några omgångar med stötvåg, blev bättre men inte bra. Jag simmade mycket, körde vattenlöpning, cyklade, stod på crosstrainern, satt på roddmaskinen… Konditionen höll jag igång, men löparbenen fick inte det underhåll dom behövde… Även om jag i augusti kunde börja trappa upp försiktigt med löpning igen.

Sprang ofta med tejpad häl, vilket i sin tur orsakade gigantiska blodblåsor (vi pratar blåsor på 4*3 cm…) som ledde till löpvila. Även en överbelastad vad (troligen en konsekvens av snedbelastning av att springa med ond häl) ledde till 2 veckor löpvila i oktober och sedan långsam upptrappning.

Fartpassen som jag velat få in uteblev, inställda lopp som jag hade hoppats kunna springa. Eftersom vaden inte ville springa, gick jag väldigt mycket. Många morgonpowerwalks, och även långpass gåendes. Men detta visade sig inte vara bra för hälen… Den blev värre igen. I takt med att vaden läkte blev hälen ondare…

Uthålligheten har jag kunnat underhålla. Långpass har jag kunnat springa i höst, kände mig inte orolig för orken innan loppet i Valencia. Men fartuthålligheten i benen gjorde mig nervös. Jag var ärligt talat högst osäker på om benen verkligen skulle hålla i 4:15-fart hela vägen… Men jag ville ändå ge det ett försök.

“Maramackan” har hjälpt mig längs hela vägen, men det har inte varit lätt att lägga ett schema och planera pass åt mig, när jag gång efter annan får ändra, byta ut, alternativträna, korta ner osv. Men jag har gjort så gott jag kunnat.

Och visst har jag fått till bra träning också. En hel del bra pass. Formen har svajat upp och ner men ibland har jag haft riktigt bra dagar. Ibland känns sub 3 rimligt, och ibland har det känts som att jag inte ens kommer kunna starta.

Sista veckorna innan loppet har ändå varit helt ok. Men i ärlighetens namn i överkant på vad kroppen klarat och velat. Hade det varit ett lopp på hemmaplan som jag var anmäld till så hade jag nog aldrig startat. Men, nu var det ett lopp i Valencia, en målgång som jag sett framför mig hela hösten, på bild på jobbet och på bild på kylskåpet.

Två löparvänner som har stöttat och peppat och spridit positiv energi i höst (TACK!)  fick vara med på den retuscherade målbilden. Andreas Cederström (IF Göta – Helsingborg) som skulle springa in strax före mig, men båda två skulle fixa sub3! Och så Åsa Eriksson (Halmstad OK/Umara Sportsclubb). Pigg, glad och snabb tjej, som skulle hunnit ligga och vila på den blå mattan, en så där 5-10 min innan jag nått fram till målet. Nu blir det som sagt inte alltid som man tänkt sig, vilket både Andreas och Åsa är smärtsamt medvetna om… DNS på Åsa pga av trasig vad, och en rejäl kamp för Andreas som laddade upp inför loppet med en infektion i kroppen…

Detta har jag sett framför mig i höst. Det där svarta linnet vill jag verkligen ha, den droppformade medaljen ska hänga runt min hals, och jag SKA springa på den där blå mattan över vattnet och gå i mål på en av det häftigaste målrakor jag sett.

Peppande ord och bilder från Stockholm, mellantidsarmbandet med sub3-tider, glada bilder på mig och Maria från olika lopp vid gjort tillsammans. Allt har jag tittat på dagligen i flera månader.

Målbilden på näthinnan har etsat sig fast, men skulle benen palla?

 

Läs gärna fortsättningen och en race rapport från loppet här:

https://nocout.se/2018/12/04/valencia-maraton-del-3-race-day/

 

 

2018-12-04T22:02:17+01:00 december 4th, 2018|