Berlin Marathon

Berlin Marathon 2013, 42 195 meter glädje

 

Vad ger man sin kompis som ska fyller de där magiska 50 och som redan har allt och lite till? Självklart en upplevelse!

Det har nu gått några år men vilka härliga minnen vi har från Berlin och Berlin Marathon. Häng med på vår resa och det som skulle bli fyra personbästa och ett världsrekord.

Vid något illa valt tillfälle, högst troligt under påverkan av något gott och drickbart, kom vi på att Berlin Marathon skulle vara rätt utmaning och en spännande upplevelse att ge bort i present. Ingen av oss hade sprungit en mara tidigare och ska sanningen fram så är jag inte heller säker på att någon av oss verkligen ville springa en mara… Vi ville bara ge bort en annorlunda present. Utan att fundera allt för mycket såg vi till att vara först den där höstdagen 2012 när anmälan öppnade. Att 40 000 platser skulle ta slut på så där 10 minuter hade vi aldrig kunnat tro.

När vi hade säkrat en startplats åt vår kompis Berni Kalle så kom nästa överraskning. Vi kunde inte lämna över presenten på hans födelsedag eftersom han tillsammans med sin familj bokat en resa till New York där de skulle fira i lugn och ro. Efter ett kort krismöte fick vi helt enkelt justera våra planer och resa dit vi också… Bara timmar innan Berni blev 50 år lämnade vi över Startbeviset till Berlin Marathon på en liten restaurang i East Village på Manhattan.

Helikoptervy över södra Manhattan i New York

Uppladdningen inför det magiska datumet, 29 september 2013, gick till en början bra. Så länge det var månader kvar behövde vi ju inte oroa oss! När så datumet började närma sig kantades träningen av en del utmaningar och nervositeten ökade. Vad hade vi gett oss in på?

Race Day minus 1!

Ett par dagar innan loppet tog vi sydlig kurs mot Berlin och efter en dag på svenska, danska och tyska motorvägar parkerade vi till sist bilen utanför hotellet. Underbart att bo bara några hundra meter från start- och målområdet. Under resan fick vi trevligt sällskap av Roger Backman som med sina 20 tidigare maraton kunde ge oss många värdefulla tips. En tidigare Linköpingsbo, numera Oslobo, Jan-Olof Andersson anslöt i Berlin. Första dagen i Berlin startade med det årliga Frukostlöpet. En kul tradition som fick tummen upp av oss alla! Cirka 11 000 löpare (!) startar utanför Charlottenburg Slott och joggar tillsammans bort till Olympiastadion (OS 1936). Vi äntrade stadion från samma ingång som OS-atleterna och ett halvt ärevarv senare fick vi en fantastisk blick över denna historiska byggnad. Utanför bjöd BMW på en enklare frukost.

Berni Kalle, Anders Widelius och Roger Backman

Roger Backman, Ulf Andersson och Berni Kalle.

En stor del av dagen gick åt till att hämta våra nummerlappar vid ytterligare en minst lika historisk plats, Tempelhof-flygplatsen. Centrum för luftbron under Berlins delade tid. Svårt att begripa, men i stort sätt alla förnödenheter fick flygas in till Västberlin under en period. Tempelhof är idag både ett monument över 30-talets storslagna arkitektur och en mässlokal. Där planen tidigare landade är det idag grön- och strövområde. De som tror att löpning bara är ”löparskor” inser efter ett mässbesök att det är långt från en ”prylfri sport”. Fyra hallar i rad fullständigt bombarderar besökarna med allt som en löpare överhuvudtaget kan tänka och drömma om.

Race Day!

På tävlingsdagen startade vi med en riktigt stadig frukost och sedan promenerade vi ner några hundra meter till startområdet som ligger precis framför Berlins berömda Riksdagshus. Klarblå himmel och en lågt stående sol innebär kyla. Det var bara några få plusgrader i luften och även om det inte var lång stund till start var det lätt att bli frusen. Med några gamla skräpkläder som vi kunde kasta just innan start slapp vi frysa allt för mycket. Nedräkningen började och det var en grym spänning i luften. Musiken pumpade ur högtalarna och adrenalinet i blodet. Plötsligt hörde vi ett skott och tusentals ballonger steg mot himlen. ”Nu!!!”, tänkte vi alla, men tji fick vi. Står man i sista startruta så är det bara att stå lugnt kvar. Efter 20 minuter blev det vår tur och vi fick äntligen börja röra på benen. Premiär för oss och 40-års jubileum för Berlin Marathon. Nu ska vi fira ihop!

Småpratandes passerade Uffe och jag plötsligt 10 km skylten. Berni och de andra låg lite framför oss. Vi sprang förbi den ena mer välkända byggnaden efter den andra. Allt från bunkrar ovan jord som påminde om Berlins mörka historia från andra världskriget till stadsdelarna i forna Öst- och Västberlin. Flera gånger sprang vi över dubbla rader gatsten som visar vart Berlinmuren stod. En speciell frihetskänsla att kunna springa förbi det som markerade den forna muren, områden som för bara drygt 25 år sedan var scenen där folk sköts ihjäl då de försökte fly från öst till väst. Berlin är verkligen långt mer än löpning.

Minnessten Berlinmuren, Berlin

Kalla kriget

Den här dagen slapp vi se skrytdemonstrationer som vi känner igen från kalla kriget med långa rader av militärkolonner och jättelika robotar med atomvapen när vi löpte upp utmed den pampiga Karl-Marx-Allee. Forna Östblockets paradgata nummer ett där Första Majtågen var så långa att de aldrig ville ta slut. Kilometrarna passerade en efter en. Strax innan vi sprungit halva loppet passerade vi heta Kreuzberg. Ett område som är så rätt att vara i att det nästan är fel att inte vara där. Ja, du förstår säkert vad jag menar.

När vi såg skylten för Halvmaraton kunde vi börja ana en begynnande verk i fötterna och efter 25 km var både Uffe och jag överens om att vi hela tiden visste var både höger- och vänster ben satt. Benen var på väg att bli lite stelare. Själv firade jag detta med att ta av mig underställströjan jag hade haft fram tills nu. Imponerad av Uffes pannben sprang vi vidare i samma tempo. Vi var båda fortfarande pigga i huvet och vi kunde småprata med både oss själva och många av de som vi passerade eller de som passerade oss. Själv fick jag bonusenergi när jag tänkte på att jag sprang 2 km för första gången i mitt liv bara 30 månader före detta marathon.

TV-tornet vid Alexanderplatz i Berlin

I väntan på det stora brytet

När vi närmade oss 30 kilometer väntade jag på tecken som sa, ”nu är du slut”, ”nu orkar du inte mer”, ”nu måste du bryta”. Istället för sådana tecken fortsatte vi att småprata tillsammans och med många andra. Både ben och fötter gjorde allt mer ont men det var lätt att lägga åt sidan. När vi efter 32 km kom in på sista milen lyckades vi till och med öka tempot något och någon halvmil före målet fick vi vår snabbaste kilometertid under hela loppet. Sista milen blev också vår snabbaste mil. Efter att vi passerat gamla Västberlins centrum och 20-talets heta Kurfürstendamm började målkänslorna krypa fram.

Äntligen förstod att vi skulle 1/ klara loppet och 2/ klara tiden under fem timmar vilket var vår målsättning och vi mådde bra, hade kul och applåderade tillsammans med publiken. Runt omkring oss fanns de som hade det klart jobbigare. Många gick och många grimaserade illa. Det gav oss än mer energi och både Uffe och jag själv njöt verkligen under de kvarvarande kilometrarna. Himlen var fortsatt klarblå, solen sken och publiken applåderade.

Den mäktiga finalen på Berlin Marathon

In i mål!

En 41 km skylt, en sista höger- och en sista vänstersväng och NU kom vi upp på Unter den Linden. Gatan som leder ner till Pariser Platz och det berömda Brandenburger Tor, en av Berlins gamla stadsportar, monumentet man springer igenom precis före målgång. Över våra huvuden vakade segergudinnan ridandes på fyra hästar. Vi som bara har två ben att ta hjälp av tittade avundsjukt. Nu var pulsen plötsligt hög, nu rullade en och annan tår nerför kinderna – inte för att vi var slutkörda utan för att, – nu gick vi i mål! Vi sprang inte snyggt in i målområdet och vi var inte snabbast runt banan MEN vi var där! Vi var i mål!!! Det var lätt att överlåta vinsten och världsrekordet till kenyanen Wilson Kipsang den här dagen. Vi var ju trots allt också vinnare. 4 timmar och 51 minuter och 42 195 lyckliga meter senare räckte vi upp armarna i skyn, extra nöjda över att vi hade sprungit hela tiden. Att komma i mål någon kvart tidigare men utan leende läppar och utan all glädje vi fick uppleva under loppet hade inte känts som en vinst eller ett bättre alternativ. Vår taktik med ett lugnt och jämt tempo gav full utdelning.

I målområdet träffade vi Maria Kromnov och Karla Blum Fagerström som kom in på dryga fyra timmar (bra kämpat, ni är så duktiga!). Senare på kvällen träffade fler grymma klubbkompisar.

Hur gick det för vårat födelsedagsbarn kanske någon undrar!? Berni satte ett högre tempo än Uffe och mig redan från start och det var en stolt man vi träffade efter målgång. Ensam hade han kämpat på ordentligt, hade ett lika brett leende som oss andra och fick njuta av Pers-bärs senare på dagen.

Fira med NocOut-are

När vi lite senare under kvällen, ihop med ett 10-tal NocOut:are. Tack Lena Malmberg för inbjudan till segermiddag. Vi åt och drack gott och kunde då konstatera flera nya PB och vi var många som hade klarat vår första mara någonsin. Efter middagen fortsatte firandet på klubben där arrangören hade segerfest. Tillsammans med flera tusen löpare skålade vi för oss själva och hjälten på scenen, den nya världsrekordhållaren Wilson Kipsang. Ännu senare på kvällen var vi nästan 40 000 som sov riktigt riktigt gött.

Sammanfattning: Berlin Marathon är ett arrangemang i världsklass och det är svårt att komma på en anledning varför man inte ska springa den här maran. Den dagen man bestämmer sig för att göra något man aldrig kommer att ångra, nämligen att springa sitt första Marathon. Tack Berni för att du fyllde 50 år och tack Berlin för en fantastisk helg!

Wilson Kipsang jublar. Nytt världsrekord 2:03:23

Efter en mara ska det firas! Våra ben ville verkligen ut och klubba…

2019-02-04T07:35:03+01:00 februari 3rd, 2019|