Race report Kullamannen Sibirien Ultra 2021

Vi står och väntar på starten när speakern säger att nu måste ni ge plats för snart kommer ledaren av Sprint Ultra in till sin vätskedepå och han kommer i 4:30-tempo. Han har då sprungit 52km och har 57km kvar. Det är sprint Ultra det!

Det är fredagen 5/11 strax innan 13:00 och jag befinner mig på Råbocka camping i Ängelholm och förbereder mig för att ta oss till Mölle och till slut ett varv på berget, Kullaberg. Vi ska springa en av dom kortare sträckorna på 58km. Välkommen till ultravärlden där definition för en ultra är allt över 42195 meter. Arrangören heter Kullamannen och det är en av dom större ultra trailloppen i Sverige och kanske den mest prestigefyllda av dom, där 100miles-distansen (ca 160km) är kronan på verket.

Jag ska springa min längsta distans någonsin. Kommer jag i mål, kommer kroppen hålla, är jag lite nervös? Japp, det är jag! Men det är en häftig miljö att vara i, med två andra distanser som redan har startat, 100 miles och 109km som redan är där ute och springer på väg från Båstad, tvåhundra andra löpare som står runt mig med löparryggsäckar fyllda med energi, obligatorisk utrustning som första förband, pannlampa och eventuella förstärkningsplagg. Jag är mitt i ultravärlden där och då. Ja, jag myser faktiskt en del trots allt.

100miles är inte min distans som tur är.

Starten går med den pampiga traditionella musiken och Kullamannen galopperande i täten med ringbrynja och hornbestyckad riddarhjälm. Klockan är ett på dagen och jag får solen i ansiktet och en härligt Skånsk platt 28km löpning framför mig fram till Kullaberg. Jag slår följe med en bekant och välmeriterad ultralöpare från Borlänge. Det visar sig vara ett vinnande koncept. Vi springer i 25min i 6:15-tempo och går raskt i 5min och på det så tappar vi bara ett par minuter i tempo per halvmil. Gången blir som en belöning som jag ser fram emot för lite snack och energipåfyllning. För det är inte nu löpningen börjar utan det är när vi kommer fram till Mölle 33km senare då vi ska ta oss an berget. Det som alla längtar till eller inte. 😉 Vi springer hela tiden med härlig natur omkring oss med Skäldervikens vågor som slår in till till höger om oss och den Skånska myllan och öppna landskapet till vänster om oss.

Första vätskedepån efter drygt 20km är i Svanshals där byalaget står förberedda med vätska och chokladrutor. Snabbt in, snabbt ut för snart är det dags för belöning och fem minuters gång. När vi går springer folk förbi oss men rätt snart när vi börjar springa igen så springer vi förbi dom. Upplägget fungerar och kroppen känns bra. När vi efter 28km kommer fram till Arild, sista byn strax innan Kullaberg, börjar vi sakta ta oss uppåt och in i den fullt lövande bokskogen. Kullaberg är ett otroligt vackert naturreservat med många besökare på sommaren, bl.a. till Vilks träskulpturer Nemesis. Detta har gjort som det verkar att arrangören och länstyrelsen inte riktigt synkar varandra. I sin tur har det resulterat i att alla distanser endast får avsluta sina distanser med ett varv på berget. Det är ändå här upplevelsen, naturen och terrängen är som störst och tuffast. Nu gäller det inte längre att springa och gå utan här gäller det att gå uppför och utnyttja nedförsbackarna för fart så mycket som möjligt. Några kilometer innan Mölle börjar det skymma så pannlamporna tänds på sparlåga.

Kullaberg från hotellrummet

Kullaberg från Mölle

Väl inne i Mölle har jag strategiskt placerat bilen några hundra meter innan mat- och vätskekontrollen (på den här korta distansen har vi inte någon egen dropzone för våra lådor) för att kunna byta till trailskor med mer grepp i sulan. Kontrollen – snabbt in, macka, bulle och sportdryck – snabbt ut och vips har vi passerat 15 pers. Har nu varit ute i lite drygt fyra timmar.

Nu börjar utmaningen, dom sista 25km med ca 1200 höjdmeter. Har taktiken fungerat? Kroppen känns faktiskt okey inte fantastisk men hanterbar. Kroppsdelarna sitter på plats och rätt plats med. Det börjar med gång på en gång för nu ska vi över berget till andra sidan. När det väl planar ut då går det snabbt. Ja, eller det känns snabbt efter dom sista 7 minuterna gång, 6:30-snabbt. På några ställen möter jag löpare som är på väg in i kontrollen i Mölle där jag var tidigare. Det lyser lite över allt i den becksvarta skogen moralen stärks. Det går snabbt nerför under några kilometer till stenstranden på andra sidan. Ja, eller åter igen så är det i alla fall känslan. 😉 Jag passerar en hel del löpare som kanske tog det lite väl snabbt i början och efter ungefär en mil på berget lyser det allt mer sällan framför mig. För att underlätta navigeringen så sitter det reflexer uppe med täta mellanrum. Plötsligt sitter dom högt uppe träden. Neeej, det går rakt upp och klättring. Nu på berget gäller inte längre lätta stigar utan nu är det rötter, stenar, rep uppför på några ställen dom närmsta 10km. Det tjongar till ordentligt i skogen när jag vid några tillfällen slår tårna i stenar som jag inte uppmärksammat eller orkar lyfta fötterna över. Kliv kliv överlev!

Till slut efter 54km når jag ut till yttersta spetsen av Kullaberg och Kullens fyr. Mystiken är fullbordad. Det blåser satan och fyrens sken skär igenom diset och mörkret. Med vinden i ryggen tar jag nu mig dom sista fyra kilometrarna ner till Mölle. Brant ner och sen böljande härlig löpning. Efter en kilometer ser jag byn lysa där nere. En härlig känsla som varar ungefär i fem minuter för helt plötsligt blir det bomsvart. Pannlampan har helt oförberett slocknad. Jag gräver i ryggsäcken bakom mig på ryggen och får hjälp av en löpare, som jag just sprungit förbi, att fiska upp min mindre reservlampa. Med ledsyn tar jag mig ner mot byn. Ja, jag kan faktiskt fortfarande springa men tempot är väl inte överdrivet högt vilket spelar mindre roll. En löpare springer förbi mig och kostar på sig en tempoökning dom sista kilometrarna. Vad jag kan minnas den enda löparen som springer förbi mig på berget. Jag kan ha fel för dom sista 25km har tagit 3 1/2 timme men upplägget i början gav resultat. Jag springer in i mål i hamnen i Mölle.

Löparglädjen har infunnit sig hela tiden och jag har tagit mig i mål och utan skador. Vinden slår i flaggorna och medaljen känns rättvist gediget tung. Soppan, bullarna och dom bekräftande klapparna på axlarna mellan nöjda löpare efteråt känns härligt. Lyckan är total jag har sprungit andra gången på berget men den längsta distansen hittils.

Kan det bli längre i framtiden? 😉 Ja, den tanken kanske inte va den första som slog mig när jag kom i mål men nu gror den. Knappt två veckor senare.

Ja just det! Varför heter distansen Sibirien? Jo, vi sprang förbi en lång fin strand i Ängelholm som av någon outgrundlig anledning heter just Sibirien.

Kullamannen

Nöjd

 

Jonas ErikssonPs. För resultat och siffernörden så hade jag tiden 7:33 och kom på 66:e plats av 202 startande. Ds.

 

2021-11-17T20:48:11+01:00 november 17th, 2021|