Ett dygn. 147 kilometer. Oändligt med gemenskap. NocOut-medlemmen Annika Unger sprang nyligen hem ett brons i 24-timmarsloppet Viadal Ultra.

När klockan tickade mot 24 timmar hade Annika Unger sprungit imponerande 147,396 kilometer – vilket räckte till en tredjeplats bland damerna och en fjärdeplats totalt i Viadal Ultra 24-timmars. Men det var inte bara medaljen som gjorde intryck. För Annika är det gemenskapen, sammanhanget och den delade utmaningen som gör Viadal till något alldeles extra.

Viadal Ultra 24-timmars avgjordes 30–31 maj på Viadal Gård i Skåne – en plats nästan byggd för ultralöpning. Här finns en egen grusbana på 671 meter per varv vilket innebär att alla – löpare, publik, funktionärer och support – befinner sig tillsammans hela tiden, i en egen liten värld där fokus ligger på att utmana sig själv och att stötta varandra.

– Det är mitt tredje 24-timmarslopp, och även om jag hade en önskan om att slå mitt personliga distansrekord så var det allra viktigaste att vara med och ha det så bra som möjligt så mycket som möjligt, säger Annika.

I slutet av maj sprang Annika Unger nästan 15 mil på en 671 meter lång bana. Foto: Niklas Drakfors

Hon lyfter särskilt fram känslan av samhörighet under loppet – något hon själv både bidragit till som funktionär tidigare år och nu fick uppleva som deltagare.

– Det är något speciellt med Viadal. Det är en av de platser där jag trivs allra bäst – både som löpare och funktionär. Vi kämpar tillsammans. På samma bana, genom natten, genom dippar och toppar. Ett leende, en klapp på axeln, en kram – allt det där ger kraft att fortsätta.

Annikas uppladdning inför ett 24-timmarslopp handlar inte om att jaga fart, utan snarare om att vänja kroppen vid lång tid i rörelse –  med gång i uppförsbackar och ett jämnt, lugnt tempo.

– Jag tränar som vanligt egentligen, men med fokus på uthållighet snarare än intensitet. Att vara ute länge, hellre än att springa fort.

Under själva loppet hade hon en tydlig plan: att växla mellan 15–20 minuters löpning och kortare gångpauser, ta energi var 30:e minut – framför allt sportdryck och gel – samt äta lagad mat som serverades. Salttabletter varje timme, ingen sömn, och inga onödiga pauser.

– Jag ville vara i rörelse hela tiden. Jag satt bara när jag bytte skor, gick på toaletten eller plåstrade om en blåsa.

Inför loppet hade hon och hennes support planerat noggrant – energiintag, upplägg, och hur olika problem skulle kunna hanteras. Att ytterligare en löparvän på plats hjälpte till under loppet blev ett extra stort stöd och en viktig pusselbit i att orka hela vägen.

– Det betydde jättemycket att bli sedd, att någon frågar om jag ätit eller vad jag behöver. Bara att känna att någon bryr sig gör stor skillnad.

Rent fysiskt blev loppet förstås tufft – särskilt det illamående som plågade henne i flera timmar och gjorde det svårt att få i sig tillräckligt med energi. Men tack vare strategin att hela tiden vara i rörelse, aldrig sitta still annat än vid toabesök eller skobyten, och med hjälp av ljudbok och musik för att hålla negativa tankar borta, kunde hon ta sig igenom det.

– Det gick bättre än tidigare att vara i nuet, att inte tänka på hur många timmar som var kvar. Kroppen blev trött, såklart, men det var väntat.