Beginner to IRONMAN

Man kan säga att min resa mot IM började för tre år sedan. Jag har varit supporter under halv IM i Jönköping i två år och älskat stämningen, loppet och alla glada klubbkompisar (jag är en grym supporter 😄) och tänkte att supporta i Kalmar måste vara hur häftigt som helst! Sagt och gjort, jag och Mia Gröndahl skulle dit, heja, och ha en kul dag, men vips så hade hon anmält sig till loppet, och skulle jag tillbringa hela dagen själv i Kalmar? Då kunde jag ju lika väl tävla också, då var man ju också själv, kanske inte riktigt samma sak, men hjärnan var inte med den dagen.. jag bollade fram och tillbaka med både Mia och Mikael Ceder som skulle köra, om det var rimligt överhuvud taget, Mia hade cykelben, Micke var urstark på maran och vad hade jag? Jag gjorde Sturefors för tre år sedan och det var det värsta jag har gjort någonsin.. Jag kunde inte simma, hade inte cyklat och körde rehab för hälsenan, min enda merit var att jag hade haltat ett maraton i Berlin några år tidigare och det var inte det roligaste som jag har gjort. Men, men som Micke sa, kan man halta en mara, så kan man ta sig i mål i Kalmar, och det är ju sant.

Först ut, ta tag i det icke-existerande crawlet. Håkan Wettergren har alltid sagt att om man anmäler sig till Kalmar, så lär man sig att simma. Jag anmälde mig till en kurs på Medley, men gick snabbt över till Nocouts egen nybörjarkurs med Pontus, efter rekommendationer från mina vänner i klubben. Simning är inte min grej alls, de har ett uttryck för det i Kalmar ”bricks” eller tegelstenar på ren svenska, och det är ganska nära sanningen 😊.

Hur simmar man om man inte kan andas? Mindre bra skulle jag säga men många timmar, många pass senare simmade jag faktiskt, kanske tur att jag inte kunde springa, all tid lades inne i bassängen 3-4 ggr i veckan hela vintern, och i våras simmade jag mina första 2000m, lyckan var total! Sen kom ju nästa problem när man simmar ute, att navigera, tydligen simmar jag otroligt snett, så det blev att försöka titta på varje andning, men jag rörde mig ju framåt så jag fick vara nöjd med det.

Då var det dags för cykel! Hur kan man cykla 18 mil när rumpan dör efter en? Bike-fit hos Kalle Ektörne och en ny sadel och livet blev gladare igen.  Det var dags att ta hjälp av sina cyklande vänner, Mia, Eva Sandberg, Tina Fritzon och Henric Carlberg. Henke är helt fantastisk! Man skriver hur lång, hur backigt man vill cykla och vips trollar han fram en karta och cyklar med. Guld värt! Detta är nog styrkan i klubben, så mycket kompetens som bara ligger och väntar på att bli använd!

I målet mot Kalmar så dök andra möjligheter upp, Halvvättern och swimrun, och lopp är ju kul!

Långpassen uteblev helt, iallafall vanliga långpass. Mina blev långa intervallpass med att springa lite och gå lite hela tiden, men under en längre tid. Använde den formen mycket när jag körde rehab för mitt löparknä och det gick bra. Det var nog också lite med tanke på att det var så jag hade tänkt mig Kalmar också, växla mellan att gå och springa alla tre varven.

Sommaren var ju otroligt bra, både för att cykla och simma, så många rundor blev det. Många timmar med skratt, fika, bra snack, så timmarna gick otroligt fort.

Både i Jönköping och Kalmar hade jag turen att dela rum och dagar med några av mina närmsta vänner, det fanns inte tid för att vara nervös. Alla intryck, Iron Man-energin som flödade överallt, ströva omkring, äta, fnissa och bara vara i stunden. Det är bland de härligaste minnena jag har av sommaren faktiskt, kändes mer som sommarhäng med vännerna än två stora lopp. Har man dessutom Tina Fritzson och Karin Magnusson som är vana IronMan-tjejer, som reseledare, så behöver man inte tänka på någonting mer än att hänga med. Tack tjejer!

Jönköping loppet: Panik hela simningen, först av alla människor, sen att jag var nästan själv kvar i vattnet. Cyklingen gick helt ok, men drack nästan inget i värmen ( korkat) så kramp i vaderna på löpet efter 2 km… Det gick knappt att springa alls, bara superkorta sträckor, men i mål skulle jag. Nyttiga läxor att lära sig.