En berättelsen skriven med anledning av den fina utmärkelsen jag fick under NocOut.se Glöggkväll 2018 …
Hungrig igen!
Sommaren 2017. Jag satt och funderade vad jag skulle göra nu. Dagen för balett-träningen hade precis ändrats så till hösten skulle den krocka med familjens vardag. Så jag behövde något annat, något som jag skulle kunna göra på min fritid, som bara skulle vara för mig själv.
Jag funderade på vad jag hade tyckt om när jag var yngre. Helt naturligt började jag tänka på friidrott. Friidrotten som hade varit en stor del av mitt liv i många år.
Jonna under ett träningsläger i Namibia.
Jag tänkte tillbaka på alla träningstimmar i skog och på friidrottsbanan, alla timmar jag hade spenderat med friidrott sedan jag var 11 år gammal. Tänkte på alla trevliga människor jag hade mött under de åren, alla roliga upplevelser, träningsläger, tävlingsresor som jag hade fått uppleva. Jag mindes hur det kändes inför tävlingarna, mixen av adrenalin, nervositet, förväntan och positiv spänning.
Jonna Tilgner under VM i Berlin 2009
Jag tänkte på den dagen jag stått vid starten vid de olympiska spelen år 2008 i Beijing, redo att springa första delsträckan på finalen 4×400 m stafett för det tyska landslaget. En dröm som gick i uppfyllelse! Vilken häftig känsla sedan att springa loppet och komma in i mål. Eller att få springa friidrotts-VM på hemmaplan, Berlin 2009. Så många människor som hejade på en och man själv kände sig bara så liten mellan alla stora namn. Jag tänkte även på de svenska mästerskapen 2012 i Stockholm som blev min sista friidrottstävling, då jag sprang mot Carolina Klüft, på 400m häck, som ville testa något annan som avslut i sin karriär. Jag tänkte även på allt kämpandet, all mjölksyra och träningsvärk för att uppnå mina mål. Det hade varit jobbigt många gånger under träningen, men gav också en känsla av ren glädje när ett träningspass gått bra.
Jonna Tilgner redo att starta.
Under graviditeten med barn nummer två hade jag lagt alla spikskor på hyllan och inte tittat på dem sedan dess, inte orkat, tids- och sömnbristen som påverkade. Sedan dess hade det gått fem år med fokus på annat. Då och då hade jag tagit en löprunda de senaste åren, mest för att vara lite ifred från vardagskaoset, men inte regelbundet. Jag hade inte saknat det så jättemycket faktiskt. Fram tills nu. Det kändes som ett rätt så bra idé att börja springa mer regelbundet igen, men jag kände mig ändå kluven. Skulle jag kunna nöja mig med ett eller två träningstillfällen i veckan istället för tio gånger per vecka? Skulle jag kunna acceptera att personliga rekorden tillhörde en annan tid, inte jämföra mig med dem tiderna? Skulle jag kunna sätta nya mål som jag skulle kunna känna mig nöjd med?
Jag började leta på nätet vad som fanns i Linköping för möjligheter att träffa löpentusiaster, löpglädje samt löputmaningar. Jag fick tips att det fanns en klubb med namn NocOut.se som kunde matcha det jag letade efter. Så jag bestämde mig för att provträna någon onsdagskväll. Jag ville testa om det fortfarande gav mig en bra känsla att träna på banan och om kroppen och hjärnan orkade med.
Jonna Tilgner jagas av Tina Fritzson under ett regnigt KM på 3000 meter den 2 augusti 2017.
Foto: Andreas Fröberg
Det jag hade missat var att det inte var en träning jag dök upp till en onsdagskväll i augusti, så provträningen fick bli KM 3000m utomhus. Sådant hade inte hänt mig någon gång tidigare, att komma till ett lopp oförberedd! Eftersom stämningen verkligen var välkomnande tyckte jag att det var synd att åka hem utan att vara med. Jag stannade och njöt av ett fint lopp med trevlig löparanda.
Det blev även en fin tid på en sträcka som jag inte hade sprungit förut. Efteråt var det klart för mig att jag skulle vilja fortsätta träna med NocOut.se och utmana mig själv på olika distanser. Jag vill springa igen!
Även 2019 kommer det att finnas nya utmaningar, nya möjligheter och jag tror inte att mätthetskänslan kommer infinna sig just nu. Så jag kommer att springa vidare…
Hälsningar
Jonna Tilgner
