Vasastafetten 2016 – Mixklass
I våras, efter min vinst på Göteborgsvarvets seedningslopp i Mantorp, blev jag tillfrågad att åka med ett toppat lag upp till Sälen i augusti, för att springa Vasastafetten i mix-klass.
Va? Jag? Fråga mig? Vad har jag där att göra? Det var min spontana tanke. Men så fick jag fundera lite, se möjligheterna och efter någon veckas funderande tackade jag ja.
Under sommaren har det dykt upp lite sms från vår coach, med frågor som: ”Hur är formen?”, ”Hur känns kroppen?” osv… Att vår coach dessutom har stenkoll på alla tävlingar vi deltagare i laget har kört i sommar går inte att ta miste om, då det inte gått många minuter efter målgång innan telefonen piper till med, förhoppningsvis, ett ”Gratttis!” 🙂
Så nu i helgen var det alltså dags. Fredag eftermiddag, och bilarna med 2 lag från ”Forest Runners Team Finspång” – ett herrlag och ett mixlag – rullar mot Sälen. Och jösses vilka lagkompisar jag hade i laget. Vi pratar grabbar som gör milen på 31 minuter, juniorer som rankas som några av Sveriges bästa löpartalanger med junior-SM medaljer i bagaget, en SM-segare på 100 km som är uttagen till VM 100 km senare i år, orienterare med SM-medaljer i fickan, en tjej som springer 3000 m på 10:04 (!!) osv osv… Och så lilla jag då… Som känner mig som en nybörjare i sammanhanget. Vad gör jag här?
Försöker suga in så mycket jag kan. Att se det som en förmån att få vara med, att få umgås med dessa duktiga löpare en hel helg. Försöker sätta min nervositet åt sidan, men det är svårt.
Fredag kväll, alla är på plats i stugan som vi ska bo i och dags för lag-möte. Tröjor delas ut, logistiken för lördagen planeras, och så kommer då den lilla lappen med kalkylen. Förväntade tider på alla löpare…
Ja ha… 18 min förväntas av mig. Jag som tänkt att mellan 18-18:30 tar det nog. Jag skulle springa 4,7 km, mellan Gopshus och Hökberg. En kuperad sträcka där första halvan gick nedför och andra halvan uppför. Underlaget var stenig grusväg och skogsväg och stig. Jag har gjort 18:16 på 5000 m på bana. Jag tänkte mig att de 300 meter kortare som jag nu skulle springa, skulle kompensera för underlaget och kuperingen så i mitt huvud så tänkte jag: ”Gör jag det bättre än 18:16 är jag jättenöjd”. Och nu har jag alltså en lapp framför mig där det står att det förväntas att jag ska springa på 18 min… Ytterligare ett nervositetspåslag…
Somnade, trots orolig mage, ganska fort och sov bra hela natten. Upp vid 6:30 och kl 8 gick bilen ner mot starten för att heja fram våra första löpare. Vädret var rätt trist. Grått, 11 grader och regn. Ingen höjdare att vara publik i, men att springa i helt ok. Men enligt prognosen skulle det klara upp under dagen. Runt 500 lag och mycket folk vid starten.
Hade gärna kört första sträckan så att jag hade mitt gjort. Men som tjej i ett toppat mix-lag är det bara att gilla läget och springa det man blir tilldelad, vilket självklart är en kort sträcka. Och alla kortare sträckor kommer senare under loppet.
Vår första löpare, Haben Kidane, går ut hårt och lägger sig i täten direkt. Det går fort, riktigt fort!
Direkt när täten passerat sätter vi oss i bilarna och åker vidare. Det gäller att hålla ordning på logistiken så att alla kommer till sina respektive växlingar i god tid för uppvärmning och förberedelse. Men då jag inte beräknas starta förrän runt kl 13 så finns det fortfarande tid för flera stopp längs med banan för att heja fram våra lag.
Här är en bild från växlingen i Mångsbodarna, mellan Andre Rangelind och Stefan Sunnerberg. Man växlar genom att langa över chip och en GPS (som alla topp-rankade lag hade fått från start) över till nästa löpare via ett bord. I bordet låg sensorn som kände av chipet och tog mellantider. Detta fungerade toppenbra. Jag var nervös innan för att jag skulle strula vid växlingen, med det gick utan problem som tur var.
Men så äntligen började det då närma sig start för min del. Åkte tillsammans med den kille som skulle springa samma sträcka som mig men från herrlaget, till Gopshus där vi skulle starta. Kom dit vid 12:20. Snabbt ombyte, och så iväg på uppvärmning. Kroppen kändes tung och trött och jag förstod inte alls hur det skulle kunna gå att springa snabbt. Vädret hade nu blivit klart bättre. Solen började titta fram och regnet hade dragit undan. Gjorde mig klar vid växlingen vid 12:50 och stod och småjoggade och hoppade på plats.
Strax före 13 fick jag notifiering om att Andrea hade ca 1 km kvar. Vi hade nu en ledning på runt 18 min så jag visste att jag inte eg behövde maxa, men man vill ju ändå göra sitt bästa och jag ville ju så gärna fixa de där 18 minuterna som förväntades av mig…
Så dök hon upp på krönet, Andrea med den gröna tröjan. Jag förberedde mig, fick GPS och chip över bordet och så var jag iväg. Stenigt, lite lerigt på sina ställen, en del Ultra-löpare att springa förbi men ROLIGT! Det gick nedför och det var riktigt kul att släppa på ordentligt. Glad över att jag tränat nedförslöpning med NocOut och tänkte på alla tips om vad man ska tänka på. Första kilometern gick på 3:24… Kanske inte helt enligt plan, men då planen ändå var ganska diffus med tanke på banprofil så körde jag bara på. Brydde mig inte så mycket om klockan. Andra kilometern också medlut men inte riktigt lika mycket. Tempot gick ner aningens, men fortfarande fort. Sen började det gå upp… Pulsen var hög (vilket jag sett i efterhand och hade inte koll på då, mer än att jag kände att det var jobbigt så klart). Tempot sjönk hela tiden. Positiv splitt kan man kalla det. 🙂 Men med tanke på banprofilen så fick det vara så:
Planen blev till slut att köra på så mycket jag kunde när det var medlut och platt, sen var det bara att bita ihop när det började gå uppför. Jag var helt själv på sträckan, av stafett-lagen, de enda andra löparna var Ultralöpare och dom gick uppför. Riktigt svårt att hålla motivationen uppe då… Och när jag dessutom visste att vi hade en klar ledning så var det eg bara att tugga på så mycket jag orkade, utan den där lilla sista ”kniven på strupen”. Blev påhejad av Ultralöparna och njöt av stunden. Eller nja, njöt… Det var ärligt talat rätt jobbigt på slutet, men det var fortfarande roligt!
Spurten på slutet som jag hade hoppats på uteblev totalt. Det visade sig att de sista 300-400 meterna gick uppför, på mjukt och lerigt gräs, in i Hökberg. En spurt var bara att glömma. Det blev så att de sista 500 meterna blev de absolut långsammaste på hela sträckan. 🙂
Men i mål tog jag mig, på 17:46! Jag hade fixat det som förväntades av mig, med en marginal på 14 sekunder. Jag hade inte tappat varken GPS eller chip, och inget strulade vid växlingen. Känslan när jag var klar var: ”Så jäkla gött att det är gjort”!!!
En analys i efterhand visade att jag faktiskt hade 4:e bästa tid på denna sträcka, av alla lagen i alla klasser, totalt bland alla herrar och damer. Endast 3 killar sprang sträckan bättre än mig:
1) Daniel Svensson – 15:50
2) Jonas Eriksson – 16:12
3) Matthias Wiktorsson 17:45
4) Susanne Bornmar 17:46
Känns ju rätt bra måste jag erkänna. 🙂
Efter att även killen i vårt herrlag gått i mål i Hökberg åkte vi vidare. Vi körde nu direkt till Mora för att där vänta in Gustav Nordling som skulle springa vår sista sträcka. Vi stod vid kyrkan i Mora och väntade och när vi fick förvarning om att han var på väg gjorde vi oss klara med att följa med och springa med honom på upploppet mot mål. Det var en rätt härlig känsla! Att med hela laget få springa i mål under ”I fäders spår för framtids segrar”, möta kranskullorna, bli fotade av pressen och få alla våra namn upplästa av speakern var ju hur coolt som helst.
Se målgången på Youtube 7:07:00 in i detta klipp:
Totalt kom vårt mix-lag 3:a, av alla lag! Och vårt herr-lag kom 4:a. Mixlaget slog alltså alla herrlag (utom 2), trots 3 tjejer med i laget. En ära att få vara en del av ett sådant lag!
Och så lite resultatlistor för den som är intresserad av det:
Med facit i hand kan den uppmärksamme konstatera att det faktiskt bara var jag och Per Lindman som höll oss under kalkylen vi fått från vår coach. Men till allas försvar ska tilläggas att förhållandena inte var rättvisa. Det var blött, lerigt, hala spångar och ett underlag som inte plockade fram det absolut bästa ur alla löpare. Men från halva totalsträckan och framåt var det trots allt torrare och lite bättre förutsättningar att springa. Regnet upphörde någon gång vid 11 och det klarnade upp och blev riktigt skönt och soligt väder.
Jag är tacksam över att ha fått chansen att vara med på det här. Det har varit spännande, lärorikt och en förmån att få umgås med mer eller mindre elitlöpare en helg.
Roligt att ha fått träffa Ida-Maria. En grym tjej, med grymma resultat, och dessutom mycket trevlig. När vi kom tillbaka till stugan på kvällen tog vi en lugn jogg tillsammans för att rulla ur benen. Härlig löpning, med trevligt sällskap en solig kväll. Tog en liten kort bit upp för slalombacken i Tandådalen Östra, innan vi joggade tillbaka till stugan där grabbarna grillade korv.
Men hur kul det än är att springa i lag, socialisera med duktiga löpare och vara en del av ett gäng, så är jag nog en ensamvarg. På söndagen planerades olika grupper för gemensam löpning. Några skulle springa upp för slalombackar, några skulle orientera i skogen, några skulle springa långt och några kort. Alla tänkte dock ge sig iväg vid 9-hugget efter lite frukost. Jag valde att sätta klockan på 7. När alla i stugan sov, smög jag upp, drog på mig löparkläder, vindjacka och keps, och gav mig ensam ut i spöregn och 11 grader. Och det var så HÄRLIGT! Att ensam få andas fjälluft. Springa så som jag själv ville. På asfalt och grusvägar och bara njuta av tystnaden. Tog en sväng för att kolla till vår stuga i Hundfjället och kunde inte motstå att springa upp genom Trollskogen och hälsa på alla trollen som jag känner rätt väl vid det här laget.
Njöt till 100% och känner till omgivningen som i min egen bakficka efter all skidåkning och långpass där uppe under vintrarna. Regnet avtog efter en halvtimme och luften var riktigt skön!
2 mil, före frukost, utan energi med mig, men jag kände mig så pigg och full av energi! (En stor påse lördagsgodis kvällen före är tydligen bra laddning innan morgonpass).
En toppenbra avslutning, på en helg med många nya bekantskaper, nya erfarenheter och upplevelser som jag inte trodde att jag skulle få vara med om. Lilla jag, en vanlig, motionerande tvåbarnsmamma, som passerat 40 år och bara springer för att det är så förbaskat roligt!
