Nu är det mycket Lidingö i huvudet på mig. Längtar verkligen dit! Ser fram emot loppet, ser fram emot att se vad som är möjligt. Alla pass är mer eller mindre noggrant planerade efter vad jag vill åstadkomma på Lidingö.
Backpass har stått regelbundet på schemat, och långpass i kuperad terräng. Och så fartpassen så klart, både korta, snabba intervaller, långa intervaller och snabba distanspass.
Åbysäcken, dvs motionsspåret i Hackefors, börjar jag nu kunna utantill. Ett av Linköpings mest kuperade motionsspår (det andra är Olstorp) som jag har på bara 2 km avstånd hemifrån. Blir liksom inte smidigare, med 2 km uppvärmning till spåret, sedan ett pass där av nått slag. Långa mara-intervaller, backintervaller, långpass etc. och sedan hem igen med 2 km nedvarvning. Variationen är oändlig och bästa tänkbara träningen till Lidingö.
Ett långpass i Åbysäcken innebär varv efter varv på de olika slingorna. Blå + Röd + Gul + Grön + Röd igen + gul igen + ….
Härlig känsla när jag fick ihop 3 mil, på dessa kuperade slingor, på träning, med en tid som är bättre än mitt PB på Lidingö…
Favoriten är nog ändå 4*gula slingan i tröskelpuls. Även så kallade ”mara-intervaller”. Som nu har blivit Lidingö-intervaller. Ett pass som blir både långpass och fartpass i tävlingsfart (återkommer till den där om tävlingsfart).
Fick till ett riktigt bra pass i lördags, med exakt 2 veckor kvar till LL. Körde samma upplägg för 1 månad sedan, men i helgen blev farten snabbare per intervall, till ungefär samma puls. Riktigt bra kick för självförtroendet och det var väldigt roligt att springa!
För att bättra på farten ytterligare förespråkas det av många att tävla mycket. Och eftersom jag tycker det är roligt att tävla så är det inget bekymmer att följa just det rådet.
Sedan förra blogginlägget har jag sprungit två lopp, Stadsfestloppet i Linköping (5 km) och Vretaloppet i Olstorp (15 km terräng). Helt skilda lopp men roliga var och en på sitt sätt.
5 km Stadslopp är väl eg inte min favorit. Lite för kort för att det ska vara riktigt roligt. Men istället för att köra intervaller, eller något annat typ av fartpass, bytte jag den veckans fartpass mot ett lopp. Många NocOutare på startlinjen. Härligt med tävling på hemmaplan! Målet var att springa kontrollerat, med rätt upplägg och titta mer på puls än på fart. Det gick riktigt bra! Följde min plan, sprang om några tjejer som gick ut för hårt, och slutade 2:a i loppet med en tid som jag känner mig nöjd med. ”Mission accomplished”.
Att Lisa Ring tar hem loppet som segrare är föga förvånande. Hon är fantastiskt duktig och en stor förebild för mig och någon som inspirerar mig massor i min träning. Vilken förmån att få ha denna tjej som klubbkompis och träningsvän. Trots att jag nästan är dubbelt så gammal. 🙂
1,5 vecka efter Stadsfestloppet var det tävlingsdags igen. Nu lite mer lockande banprofil och distans. Vretaloppet, 15 km på kuperat spår. Och nu snackar vi backar. Eller som vinnaren i herrklassen, Linus Rosdal, uttalade sig på springlfa.se:
– Bra träning. Betydligt hårdare banprofil än Lidingöloppet, berättade Linus Rosdal efter att på ett suveränt sätt ha bemästrat den 15 kilometers långa terrängbanan som sprangs 2×7,5 kilometer.
När en elitlöpare som gör 1.44 på Lidingöloppet pratar om att man lika gärna kan gå i vissa uppförsbackar då förstår ni att det är brant.
– Det kändes verkligen så. Jag tog i allt jag kunde och det kändes som jag inte kom någonstans, sa Linus med ett leende.
(http://springlfa.se/linus-rosdal-visade-fin-form-i-vretaloppet/)
Jag har aldrig varit i Olstorp. Så för att känna på backarna innan loppet, så tog jag med en NocOut-kompis för att köra 10*1 km, två varv på 5:an, där ute i Olstorp, 1 vecka före tävlingen. Och jo, backar, det var det! Är van vid Åbysäckens kontinuerligt böljande banprofil, i Olstorp snackar vi BACKAR! 5 rejäla backar på varje varv. Rätt lättsprunget där emellan. Hade förhoppningar om att fixa detta pass rätt bra och på en lite snabbare tid än vad det blev. Hade hela tiden koll på pulsen och inte farten och med facit i hand var det nog rätt smart, annars hade nog överhettning och kollaps kunnat vara ett faktum. Termometern i bilen stod på 32 grader och solen gassade. Inte bästa förutsättningarna för att springa snabbt. Men känslan var bra och backarna var nog inte så hemska som jag ändå målat upp framför mig. Trots allt ett bra pass att ha i bagaget till Vretaloppet.
Skärmen var skön att ha, för att skydda ögon för både svett och sol!
Men loppet då, hur gick det? Jo då, det gick nog precis så bra som jag hade hoppats! Svårt att veta vilken fart man ska köra på, när banprofilen är så kuperad. Så återigen gav jag mig på det här med att springa på puls (och givetvis snegla lite på farten). Första 2,5 km rätt lättsprungna utan någon större backe. Men sen kom vi in på 5:an i Olstorp och de 5 backarna skulle nu besegras. Jag hittade en bra känsla med bra flyt och en bra klunga. Första varvet (2,5 + 5 km) passerades på 31:14 och det kändes bra. Pulsen fortfarande under kontroll och benen mådde bra. På’t igen bara, och ett varv till. 2,5 lätta kilometer igen, på ungefär samma tid som på första varvet. Och så 5:an kvar. Väldigt lugnt och kontrollerat uppför, med koll på pulsen så den inte stack iväg, och trycka på så mycket jag kunde utför. Sprang nästan hela loppet med en kille från löparklubben IK Akele. Insåg här att jag har lite att jobba på, och en hel del tid att tjäna, om jag kan bli bättre på utförslöpningen. Han rullade ifrån mig rätt lätt vid varje nedförsbacke, men jag kom ifatt och höll jämna steg på platten och uppför… (Han slog mig med 10 sekunder dock, då jag fick nått konstigt kramp-hugg-håll i sidan sista 500 meterna och hade för ont för att trycka på fullt ut och hänga kvar vid honom).
Nåväl, sista varvet gick faktiskt på EXAKT samma tid som första! 31:14 + 31:14 gav en måltid på 1:02:28 och en rejäl vinst med nästan 8 minuter före 2:an (Anna Johansson).
Jag hade inga planer på att springa för vinst eller nått sånt. Jag ville få till ett bra lopp, en bra känsla och ett bra självförtroende till Lidingö. Och det lyckades jag riktigt bra med. Att det sen ledde till vinst också blev bara bonus.
Och denna gång var ju inte Lisa på plats, så då gäller det att passa på. Det noterade till och med Corren! 😉
Hur var det nu med tävlingsfarten till LL då… Många funderingar fram och tillbaka. Men precis som till marathon i Prag har jag flera delmål och en dröm och en plan om att sikta högt och våga drömma (se blogginläggg Våga drömma, våga chansa, våga vinna.)
Det officiella målet är ändå 2:15. Det känns rimligt, möjligt och nåbart. Men jag har en dröm, en förhoppning och en plan. Runt min arm har jag i flera månader burit ett armband som det står ”LL 2:10” på. Det börjar sjunka in, det börjar bli verkligt, och det börjar bli möjligt, en bra dag då att funkar.
(Enligt NocOuts varvtidräknare, http://nocout.se/lopning/varvtidsraknaren , så ska min tid på Vretaloppet ge mig en tid på Lidingöloppet på 2:10:53. Och väljer jag min maratontid så skulle jag kunna springa LL på 2:07:49…)
Sikta mot stjärnorna och nå molnen! Jag ska våga även på LL. Våga lita på min kropp, våga lita på att jag kan! Om det inte håller så har jag vågat. Precis som jag gjorde i Prag. Och det är seger nog! Och jag hoppas på att jag hittar den rätta känslan, det rätta flytet och får en så där perfekt dag då allting bara stämmer.
På onsdag på KM/DM 10000 m håller jag tummarna för att fixa det ena av mina armbandsmål, om 12 dagar drömmer jag om att fixa det andra
