Säsongsvila… Hmm, måste man ha det? Vila? Måste man det? Nja, jag vet inte, kanske man inte måste men jag tror att jag i alla fall mår bra av det. Helt klart värt att testa! Våga VILA!
Våga låta kroppen vila och hämta ny energi inför grundträningssäsongen som drar igång vecka 45. Förra året blev det en ofrivillig säsongsvila. Jag fick en lätt muskelbristning i vaden på första joggrundan efter Ironman i Kalmar. Det tog ca 1,5 månad innan jag var fullt igång igen. Helt ärligt var det ganska skönt. Problemet var att den kom fel bara. Några inställda lopp som jag eg velat springa. Men ändå, rätt skönt med en period utan krav.
I år gör jag samma sak. Men denna gång högst planerat och exakt i tid när jag vill att vilan ska vara. Efter årets sista lopp, som var Växjö marathon den 22 oktober, tog jag 8 dagar totalvila utan någon träning. Men det innebär inte att jag ligger på sofflocket och pillar naveln. Får jag inte komma ut och röra på mig och få andas så skulle jag nog bli odräglig att ha att göra med.
Så ut i friska luften, på med löpardojorna på fötterna, men för övrigt inte ombytt för träning (hade jag varit ombytt hade jag säkert lurats till nått dumt 😉 ) och ut och promenera. Lunchpromenad i regn, lunchpromenad i spåret, långpromenad vid sommarstugan. Härliga kilometer, i lugnt tempo utan att bli svettig. Men kroppen får röra sig, och lungorna får syre.
Första helgen med vila skulle tillbringas i sommarstugan för att ”hösta”. Ställa ordning allt inför vintern. Resa iväg… det första jag brukar packa är träningskläder och löparskorna. Men inte denna gång, bara det kändes väldigt konstigt! Helg med fantastiskt höstväder som gjort för långpass och jag ska INTE springa?!?! Också en väldigt udda känsla som jag fick brottas med.
Men väl i stugan blev helgen toppen! Pyssel i trädgården med lite kroppsarbete. En fantastisk, härlig långpromenad på min älskade grusvägar, klädd i jeans, huvtröja och löpardojor.
Efter arbetet och promenad blev det bastubad och mammas äppelpaj till fika. Avsluta dagen med mys med familjen och en ordentlig skaldjursfrossa på kvällen. En perfekt ”vilo-dag”
Andra veckan på säsongsvilan är det alternativträning som gäller. Skönt att få svettas lite igen, få upp pulsen och få den energikick som jag saknar när jag inte tränar. Roddmaskin, lätt styrketräning (ej ben!), spinning etc. All träning som inte sliter på löpmusklerna är nu tillåten. (Ja, spinning är svettigt, och ja, jag borde tvättat bort maskaran innan passet 🙂 ).
Några dagar kvar, sen får jag börja springa igen. Till helgen ska jag ut på första löppasset på två veckor! Längtar redan! Och det är det som är meningen. Hela jag ska längta, kroppen, hjärnan och hjärtat ska verkligen se fram emot att springa igen. Oavsett väder!
Mötte en kollega när jag kom till jobbet i morse. Han kikar på min träningsväska jag har med mig och säger:
”Säg inte att du ska springa idag? Det SPÖREGNAR”.
Och nej, jag ska inte springa, jag har ju säsongsvila ;), jag ska köra spinning på lunchen!
Men jag hade inte haft några problem med ett löppass idag, trots riktigt ruggigt höstväder, om jag bara hade ”fått”. Och det är precis den känslan jag vill åt!
Fick ytterligare en kommentar från en tjej på spinningpasset: ”Så du har krupit inomhus nu, för ruggigt att springa?” Eh… nej, det går väl alltid att springa tänker jag?!?! Sen kommer följdkommentaren: ”Får hoppas att det inte blir så mycket snö då, så att du kan springa hela vintern”. Eh… (igen 🙂 ), plogade vägar och Icebug finns alltid, som jag sa, det går alltid att springa!
Lärdomen under de gångna 10 dagarna är att jag saknar långpassen mest. Det är där min riktiga löplycka finns. Att springa snabba intervaller ser jag inte som en nödvändighet för välbefinnandet. 🙂 Men A och O för att bli snabb på lopp så klart, men det är en annan femma.
Och så saknar jag att vara hungrig. Låter kanske knäppt. Men när jag inte tränar går det inte åt lika mycket energi, och det märks tydligt. Huvudet är inställt på hur mycket jag brukar äta och jag har nog petat i mig lika mycket mat som vanligt. Men jag hinner ju aldrig bli hungrig mellan målen! Bara överdrivet mätt hela tiden. Spännande lärdom att märka hur mycket energi all min träning faktiskt tar, utan att jag tänker på det.
Så säsongsvilan är bra för mig och min kropp. Mindre bra är den dock för ”Spring för Rosa Bandet” som är en kampanj jag drog igång i oktober. Istället för att köpa rosa band, eller andra rosa varor, springer jag ihop pengar. 1 kr per sprungen kilometer under oktober som jag skänker till Rosa Bandet http://www.bro.se/
Ju mer jag springer, desto mer pengar går till forskningen. En win-win helt enkelt. Förra året blev det 217:- Mitt mål i år var att nå högre än detta. Nu blev det lite svårt eftersom oktober för mig i år innebar en hel del tävlingar, vilket i sin tur innebär nedtrappning inför dessa tävlingar. Och sedan säsongsvila från och med 23 oktober. Inte bra…
Fram till och med 22 oktober hade jag sprungit 213 kilometer. Nästan tangerat med hela oktober månad 2016. Men från den 23 oktober ändrade jag reglerna. Det blev 2 kr per kilometer promenad, vilket blev 28 km och alltså 56 kr. Och de 8 kilometerna på roddmaskin, månadens sista dag, skulle ju också med på nått sätt. Bestämde mig för att 3 kr är en roddmaskinskilometer värd och landade till slut på:
213 + 28 * 2 + 8 * 3 = 293 kronor som avrundas uppåt till 300:-
300:- till ”Spring för Rosa Bandet”
Och detta är bara från mig! Jag fick med mig ett gäng till! Tillsammans har vi sprungit in:
300 + 350 + 500 + 300 + 210 + 500 + 250 = 2410 kronor!
Detta är från de jag känner till, kanske är det fler som sprungit för Rosa bandet och bidragit med en slant för en god sak!
Stort tack till alla som var med! Nästa år kör vi igen! Hur många är på? Reglerna är enkla, man bestämmer dom nämligen helt själv. Det viktiga är att man rör på sig och att man skänker pengar till Rosa bandet. Men glöm inte att våga vila också!
