2 dygn. 48 timmar. Precis så lång tid är det kvar. Tills jag hoppas att jag står där, på Stockholm Stadio med armarna uppsträcka och jublar över att jag tagit mig i mål.

I mål efter 42195 meter glädje. Eller ja, kanske inte ren och skär glädje hela vägen, men ändå. Har ju faktiskt sprungit 42,2 km 2 ggr tidigare, och jag VET att det kommer bli tufft bitvis. Men jag vet också att det kommer vara roligt! Jag vet att publiken kommer hjälpa mig. Jag vet att familjen kommer stå längs vägen och heja på mig. Och jag vet att dom står och tar emot mig i mål.

  

På lördag ska jag försöka njuta. Allt är klart. Kolhydraterna intas kontinuerligt.

   

Race-kläderna framlagda. Energiplanen redo. Flaskorna uppmärkta med nr 123 (och för den som undrar hur mycket jag verkligen ska dricka så, nej, jag ska inte fylla flaskorna :), tänker bara utnyttja möjligheten att som SM-löpare kunna ha egen energi stående på bord vid vätskekontrollerna, istället för att försöka få i sig av drycken från pappmuggarna som serveras).

Benen börjar faktiskt att kännas helt som vanligt igen. Har varit rätt orolig för att jag inte skulle återhämta mig ordentligt efter Gbg-varvet, som var en urladdning även om känslan var väldigt positiv. http://nocout.se/2017/05/21/goteborgsvarvet-2017/

Mellantidsarmbandet är utskrivet. Siktar högt… Men eg är inte tiden mitt mål. Mitt mål är att springa på puls och känsla. Är det den rätta dagen så kan det då även matcha mina tider på mitt armband. Håller tummar och tår för att det gör det. Och gör det inte det, så ska jag ändå fortsätta och springa på känsla och puls. Man är liksom inte bättre än vad kroppen tillåter just den dagen. Givetvis kan det diffa några slag upp och ner, men på det stora hela så går det inte fuska. Orkar man inte så orkar man inte, hur mycket än huvudet vill…

Jag peppar mig med positiva tankar. JAG KAN SPRINGA! Jo, faktiskt så kommer tvivlet ibland, att jag inte skulle kunna springa längre. Det var ju flera dagar sedan jag sprang. 😉 Eg var det nästan 2 veckor sedan jag sprang ”på riktigt”. Och det var Varvet. Vad har hänt sedan dess? Jag kanske inte kan springa längre?

242 mil… Så många mil har jag i benen sedan den 1 november 2016. Dagen då min resa mot Stockholm marathon började. 15 pass, så många är passen över 3 mil. Förutom 3 dagar med feber i början av februari har jag kunnat köra på enligt min plan. Korrigeringar hit och dit för att passa familj och vardag, men på det stora hela så har jag gjort allt jag kunnat och velat. Det är en skön känsla jag tar med mig. Jag har gjort allt jag kunnat! Jo, man kan träna mer än vad jag har gjort. Men JAG har inte velat prioritera bort mer av mitt övriga liv för att få in mer träning. Så jo, jag kan med gott samvete ställa mig på startlinjen och säga till mig själv: ”Jag har gjort ALLT jag kunnat och velat för att vara så förberedd som bara JAG kan vara till detta”.

Nu gäller det bara att kroppen vill samarbeta med mig. Ett maraton är långt. Jättelångt. Mycket kan hända. Men när jag väl kommer till mål ska jag vara stolt. Stolt över prestationen, stolt över allt slit jag lagt ner för att ta mig dit och stolt över mig själv. Oavsett vad klockan stannar på.

Och ärligt talat, det ÄR rätt fränt att hitta sig själv här, i startlistan för SM. Sveriges bästa marathon-löperskor som ska göra upp om placeringarna i SM, och där, i mitten, står MITT NAMN!! För mig är det en stor både glädje och vinst att bara få vara med här.

Vill du följa mig på lördag så går det på några olika sätt. All info hittar du här:
http://www.stockholmmarathon.se/start/content.cfm?Sec_ID=6023&Rac_ID=338&Lan_ID=1

(Dock inte punkt 2, för jag kommer inte springa med någon telefon med mig)

Mitt startnummer är: 123

Till alla andra som också ska springa: STORT LYCKA TILL! PÅ LÖRDAG HAR VI ROLIGT!

Tack Lisa för peppande musik med text som jag verkligen tog till mig:

Running on Air  – Nathan Trent
”…And I’ll keep running as fast as I can
I’ll keep running
I won’t stop, I won’t stop

Hey now, if you push me down I’ll get up again
Hey now, if you let me drown I’ll swim like a champion
I’m sure there’ll be good times, there’ll be bad time
But I don’t care ’cause I’m running on air…”
//Susanne