• Första maran, 2:59:14, Prag – maj 2016. Lycka, glädje och ett fantastiskt lopp.
    (http://www.jogg.se/Bloggar/BloggInlagg.aspx?id=52600)
  • Andra maran, 3:01:16, Växjö – oktober 2016. Jobbigt, tufft, tappade sugen och det var eg inte speciellt roligt.
    (http://nocout.se/2016/10/25/vaxjo-marathon/)
  • Tredje maran, 3:01:35, Stockholm – juni 2017. Höga förhoppningar men loppet blev en mental kamp, jobbigare i knoppen än i kroppen. Men jag ska ta allt från början…

Dagarna innan: Onsdag och torsdag hade jag laddad med kolhydrater. Och vilat. Bara ett lugnt morgonpass på onsdag morgon på 5 km. Benen har inte känts så pigga som jag velat, antagligen satt Gbg-varvet kvar. Eller så var det huvudet som spökade. Kanske satt det mest i huvudet och inte i benen. Men jag njöt aldrig av vilan, och inte av alla goda kolhydrater heller. Tyckte mest dessa dagar var jobbiga… Försökte koppla av och ladda inför loppet, men det var otroligt svårt. Gjorde allt som jag tänkt mig, sov mycket, stressade inte, åt och vilade men huvudet var nog eg någon annanstans…

Rödbetsjuice, bröd, frissan, godis, massage…

Fredag:
Kom upp till Stockholm med tåg. Åkte själv upp och ville ha det så. Nervös, nervös, nervös, nervös. Hade svårt att äta och magen var i uppror. Vet eg inte vad jag var nervös för. Hade bestämt mig för att gå på känsla och så fick tiden bli vad den blev. Även om jag så klart drömde om sub2:55. Placeringen på SM var inget jag heller fokuserade på. Den blir ju liksom som den blir. Drömmen här var topp 10, men jag visste att det var ett otroligt tufft startfält och väldigt många snabba tjejer på plats.

Men vad var jag nervös för då? Detta var vårens stora mål. Det jag tränat mot, och haft fokus på, i 7 månader. Jag VILLE så gärna prestera. VILLE så himla mycket!!! All träning har gått som jag velat, jag har förberett mig precis som jag tänkt mig, jag har verkligen INGET att skylla på, om jag inte når dit jag vill… Har flera pass i bagaget som ändå talar för att sub2:55 skulle kunna vara möjligt, en bra dag…

Checkade in på hotellet vid Hötorget, bytte snabbt om till löpkläder och tog en lätt jogg till mässan och Stadion (ca 2 km). Benen kändes tunga, och jag var aldrig så där glad och förväntansfull som jag hade velat känna mig. Bara nervös…

På mässan var det mycket folk. Jag ställde mig i den långa kön, precis som alla andra, för att hämta min nummerlapp. Men när jag kom fram så möttes jag av: ”Ja ha, du har nummer 123, då ska du hämta din nummerlapp där borta” och så pekade dom mot en annan disk. Jag hade tydligen inte behövt stå i denna kö. Jag är visst elit-löpare! Hahahaha, väldigt ovan vid detta.

Fick i alla fall min nummerlapp, gjorde ett försök med att äta lite pasta på Pasta-Partyt, men dissade den (på tok för mycket olja och klegg för min smak).

Tog en sväng inne på Stadion. Ett varv på arenan. Fota, suga in stämningen och hitta glädjen och den där förväntansfulla känslan som jag haft tidigare, men som runnit bort under de sista två veckorna och fortfarande inte kommit tillbaka.

   

Traskade tillbaka till hotellet och stannade på Vapiano för att äta pasta där. Det var inte bara jag som tänkt att det var en bra idé. 1 timma i kö innan jag fick maten. Men gott var det. Även om jag mest åt för att jag visste att jag måste, ville eg inte äta alls…

Tillbaka på hotellet fixade jag mina flaskor och la fram allt som jag skulle ha. Som elit-löpare (har verkligen inte vant mig vid att kalla mig för detta!!!) så har man möjlighet att lämna in sin egen energi på morgonen. Och sedan ska dessa flaskor placeras ut längs med banan och man får dricka egen dryck istället för papp-muggarna med sportdryck.

Jag hade fixat 10 flaskor. Som skulle placeras ut på olika stationer från 3 kilometer upp till 39 km. 1,5 dl Umara Sport i varje flaska. 5 gel skulle jag också få i mig. Var 7:e kilometer. Men orolig själ som jag är, valde jag att bära med mig gelen i flipbelt ifall nått skulle strula och jag inte fick mina flaskor. Tanken var kanske annars att tejpa fast gel på några av flaskorna.

Lördag:
Sov gott på natten. Otroligt sköna sängar och var trött när jag gick och la mig och inga problem att somna. Kl 22 sussade jag gott och sov ända till klockan ringde vid 7. Kan inte ens skylla på en dålig natts sömn. 😉

Frukost, vanlig Susanne-före-lopp-frukost fast bilden ljuger, mackan fick jag aldrig i mig… nervös… I drick-yoggi-flaskan är det rödbetsjuice från Wellnox – Rå Koncentrat.

Jag lånade en cykel från hotellet och trampade bort till Stadion med mina 10 flaskor.

Fortfarande inte så där förväntansfull som jag ville vara. Bara sjukt nervös och tyckte det var mest jobbigt.

Tillbaka igen på hotellet. Nu var klockan strax efter 9. Fixade till det sista. Nummerlappen på linnet och mitt pepp-armband på vänster arm och mellantidsarmbandet på höger. Sikta högt…

Traskade från hotellet till Stadion vid strax efter 10 och var framme vid 10:30. Mycket folk i rörelse. Träffade några NocOut-kompisar och smet sedan in i omklädningsrummet på Stadion, avsett för elit. Helt galet…

Nu möttes jag av glada härliga tjejer. Tjejer som jag fått kontakt med både vid andra löptävlingar och via sociala medier och tjejer som jag verkligen blev glad av att träffa. Åsa Eriksson, Johanna Nilsson, Frida Södermark, Ida-Maria Nicklasson, Mikaela Kemppi, Lisa Ring och några nya tjejer som jag bara sett sporadiskt innan. Så roligt att få vara en del av dessa super-duktiga tjejer. Jag började slappna av lite. Hade kul och babblade på. Smörjde in utsatta delar med vaselin och då var det en av de etiopiska tjejerna som kom fram och ville ha lite! Hahahaha, jag, lilla jag, en vanlig motionär som leker elit, få ge vaselin till en av världens bästa marathon-löperskor! Fränt! 🙂

En tjej som jag aldrig träffat innan, hon frågade om jag var Susanne. ”Eh, jo, det är jag”. Då sa hon: ”Då är det dig min tränare sagt att jag ska ta rygg på för du går alltid ut så lugnt och kontrollerat och rusar inte iväg som många andra” 🙂 Hahaha, man är alltså lite kändis ändå. Hihihi.

Nu började starten närma sig. Allt klart. På armen satt armbandet som skulle leda till 2:54:50. Jag vet att man måste tro på det själv, för att det ska gå. Men eg, någonstans där långt inne så trodde jag nog inte att detta var möjligt. Mer realistiskt var nog 2:57-2:58. Men jag hade ju tänkt att jag går på puls, och hoppas på att det ska ge mig en bra tid. Lätt uppvärmning och några varv inne på Stadion. Blev kanske 1,5 km eller nått sånt.

Kl 11:45 blev vi ivägslussade från Stadion mot starten på Lidingövägen. Kunde värma upp lite lätt och småjogga lite framför startfållan. Det är verkligen en stor fördel att få starta som SM-löpare… Jag hade kissat precis innan vi gick, men kände nu ändå att jag var kissnödig igen. Nervös… Men här fanns ingenstans att kissa. Bara försöka ignorera.

Klockan blev nu 12:00. Dudunk, Dudunk, dudunk, hjärtljuden ljöd i högtalarna. Jag försökte tagga till, men tyvärr fortfarande inte den där riktigt braiga känslan. Glad, absolut, men inte det där extra….

Där, längst upp till höger på bild, fick jag lite tv-tid också.

Och så var vi iväg. Jag höll igen, skulle verkligen inte gå ut för fort. Bromsa bromsa bromsa. Alla runt omkring sprang fort. Jag tog det lugnt. Första kilometerna någon för fort ändå, men inte så farligt att jag var orolig för att det skulle skada. Och det enda jag eg kunde fokusera på var att jag var kissnödig…

Redan efter 3 km stod familjen. Så härligt att se dom! Man blir verkligen varm i hela kroppen av att se dom.

Men lätt gick det aldrig. Passerade 5 km på precis den tid jag ville, för målet på 2:54:50. Men det var inte alls med den känslan som jag ville ja. Pulsen gick upp, sakta men säkert och jag bromsade mig själv. Det här går inte, kan verkligen inte ligga på så hög puls så här tidigt. Bara att gilla läget och bromsa och acceptera att sub2:55 är inte rimligt idag… Fortfarande kissnödig och funderade på var jag kunde kissa… Hittade aldrig nått bra ställe och någonstans mellan 7-10 km hade det gått över…

Farten gick ner till att hålla sig på runt 4:13-4:14 i snitt. Kände att det får vara helt ok. Det kommer ju att ge mig sub3 och jag skulle vara mer än nöjd med allt under 3 h. Även om drömmen var satt högre så trodde jag nog inte på den eg…

Vid 3,5 km skulle jag få min första flaska. Men nehe, var är min flaska?!?!? Spanade på bordet men såg den inte. Och mina gröna flaskor skulle vara rätt lätta att se. Men bekymrade mig inte så mycket över detta. Var lättat över att jag hade mina gel i mitt bälte, och tog istället av den energi som serverades av loppet.

Mental började det redan nu en kamp. Farthållarna med 3h-ballonger seglade om mig. Och gled iväg. Detta förstod jag inte alls. Jag höll ju en rätt bra fart, låg fortfarande bra till i tid för att fixa en bra bit under 3, men ändå glider dessa farthållare längre och längre ifrån mig. Försökte att inte bry mig, försökte att fokusera på mitt race och min puls.

10 km på 41:50. Inte vad jag velat men inte efter så där supermycket, men farten var ju inte så hög som jag hoppats. Kalkylerade nu i huvudet och tänkte att det kommer nog bli de där 2:57-2:58 som jag eg trodde på… Försökte suga in stämning och peppa mig själv. Gick väl sådär… Skrek vid 10 km – ”Redan en mil!!!!”. Fick inte mycket gehör men kanske peppade jag någon. 🙂

Såg fotografer längs med banan och gjorde allt för att se glad ut. Var nog eg inte riktigt så glad som det ser ut och hade nog eg inte riktigt så roligt heller. Men anstränger man sig att le så blir det roligare.

Västerbron vid 7,5 tyckte jag inte var så farlig. Jag tog det rätt lugnt och blev peppad av all publik och musik som stod där och skrek. Tyckte eg partiet från 5 km fram till bron var värre….

Mellan 10 och 15 började hjärnspökena härja. Varför håller jag på med det här? Är det roligt eg? Borde jag inte hänga med min familj istället? Äh, jag skiter nog i det här… Var inte trött, det var inte det som störde, det var bara huvudet som bråkade med mig.

En gel vid 14 km och sedan 15 km passeringen på 1 h och 3 min. 30 sekunder efter armbandet nu. Fortfarande med, men känslan i mig sa att detta kommer inte gå. 3 h ballongerna långt före. En NocOut-kille kom ifatt mig. Vi småpratade lite och även han konstaterade att farthållarna springer alldeles för fort.

Gaskade upp mig lite och fick nu lite nytändning. Det här var väl ganska kul ändå. Vid 16 km fick jag även min första egna flaska. En funktionär kom och sprang ifatt mig och gav mig den. LYX!

Nu var det även rätt mycket publik längs med banan. Hörde en man i publiken: ”Där kommer en eli-tjej, det syns så på steget, dom ser så spänstiga ut”. Detta fick mig att piggna till och jag tryckte på i steget lite extra. Nu var det rätt roligt. Mellan 15-18 km gick det rätt lätt, pulsen bra men farten var ändå inte vad jag hade hoppats på. Låg på runt 4:10 i snitt här.

Och vid 18 km stod så familjen igen. GLÄDJE i hela kroppen!!!

Nu var varv 1 avklarat och vi skulle ut på Gärdet och Djurgården. Nu var det rätt tungt igen. Huvudet bråkade och bråkade. Allt fungerade eg jättebra. Vädret var utmärkt, magen  mådde bra, energin fyllde jag på som jag ville, inte ont någonstans. Men ändå hade jag inte så kul…

Vid 20 km började jag komma ifatt farthållarna för 3 h. Kom närmre och närmre. Tappade lite på dom när det gick uppför men när det sluttade nedåt så kom jag ikapp. Någonstans där ute på Gärdet var jag ifatt. I början på loppet la jag energi på att bli sur över att dom springer för fort, nu blev jag sur över att det var så rackarns trångt runtomkring dom. Jag vill ju springa på fort nedför, men fick nu bromsa nedför för jag kom inte förbi. Dessutom blev det väldigt mycket folk vid vätskekontrollerna när man hamnar mitt i farthållar-grupper.

21,1 km passerades på 1:29:00. Räknade i huvudet… *2. Ok, 2:58:xx kan gå… Men jag var nog inte 100% motiverad. Alla tankar som kan göra att man sänker farten poppade upp i huvudet: ”Ta inte i för mycket uppför, spara på krafterna”  – Har jag inga problem med alls faktiskt….
Titta inte för mycket på klockan, gå på känsla” – Absolut, inga problem, bara det att känslan sa att jag inte ville springa fort…
4,2 mil är långt, gå inte i väggen genom att ta ut dig för tidigt” – Självklart, jag softar lite här…

Klart jag var trött. Jag var bitvis jättetrött. Men energin fick jag i mig som jag tänkt och muskulärt fungerade det bra.

Vid 25 km åkte jag med fart-hållar-gruppen. Men när jag tyckte att pulsen blev för hög så fegade jag. Återigen: ”Ta inte i för mycket, du ska hålla hela vägen”. Det var nog härifrån jag gjorde största missen. Jag borde ha gjort det ett försök. Så här i efterhand hade jag verkligen velat chansa här. Men jag gjorde inte det…

Fram till 25 var det inte mycket att göra. Jag kunde inte springa och få en högre puls än jag hade. Närma mig tröskel så tidigt i loppet går inte. Så jag tror jag gjorde rätt hittills. Inte mycket att säga nått om. 25 km passerades på 1:45:06 enligt min klocka. 1,5 min efter armbandet.

Djurgården var seg. Mycket seg. Ville inte fortsätta mer. Men tog kilometer för kilometer. Sprang här om Karin Schön. 55-åringen som tog Europeiskt rekord på halvmaran i Göteborg i K55-klassen. Jag hejade på henne och sa: ”Heja Karin, du är min idol” Och det är hon verkligen. Jag vill också springa så fort om 13 år…

Vid 28 km stod så familjen igen. Djurgården avklarad. Snart får jag börja räkna ner istället för att räkna upp (Räknar upp fram till 30, och sedan nedåt, 12 kvar…) En Higfive från syrran, barn och man ger mer energi än man tror.

Tog gel enligt plan, fick mina flaskor som jag hade tänkt också. Lyxig service att få dom utdelade av funktionärer längs banan. Försökte hålla humöret uppe så gott det gick. Här hade jag precis fått en flaska i handen när fotografen dök upp. Tror detta är vid ca 29 km.

32 km, det var ju nu jag skulle börja trycka på. Nu jag skulle gasa och inte bry mig om pulsen. Pär Sjöstrand stod vid sidan av banan och hejade. Hans ord: ”Kom igen nu, det är nu din starkaste del börjar”. Jag tog till mig av han ord, men ändå så brottades hjärnspökena och jag valde att lyssna på: ”Titta inte så mycket på klockan, gå på känsla” (Känslan var att springa långsamt) och ”Ta inte i för mycket, du ska hålla hela vägen”.  ”Det går uppför, spar på krafterna”

Varför? Blir så sur på mig själv eg. Det var ju nu jag SKULLE titta på klockan och verkligen hålla farten uppe. Trött var jag, men musklerna lydde mig fortfarande. Kände aningens tendens till kramp, men precis då kom en vätskekontroll och jag fick mina 1,5 dl Umara i mig och det släppte.

35 km 2:28:08. 5 km som hade gått långsamt. Men jag brydde mig inte. Inte just där och då… På armbandet stod det 2:24:53… Så även om jag tappade så fortsatte jag tappa… Orkade inte bry mig och orkade inte trycka på. Huvudet ville inte att jag skulle ta i. Följande 5 km på 22:06. Långsammaste 5-kilometern på hela loppet. Snitt på 4:25… Det var inte så jag ville ha det. Men det var så det blev. Och strax före 4 mil blev jag omsprungen av Kajsa från Team Ormsalva. NU fick jag en raket i rumpan. Så dags då…. Nu jäklar ville huvudet också vara med. Jag tryckte på och sprang om, såg en tjej en bit längre fram, tänkte att henne ska jag också ta. Och nu gick det fort. Trots att det gick uppför så snittade jag de sista 2,2 kilometerna i 4-tempo. Nästan precis innan vi sprang in på Stadion såg jag ytterligare en tjej, tänkte att henne ska jag också ta, vilket jag gjorde. 3 tjejer på 2 kilometer. Varför hade jag sparat på dessa krafter?

Nu vet jag inte hur det hade gått om jag faktiskt hade gjort ett försök att hänga med farthållarna vid 28 km. Hur hade det gått om jag försökt hänga på tjejen som gick om mig i backen på Söder vid 31 km ca? Hur hade det gått om jag efter Västerbron gick på fart istället för puls. Det lär vi aldrig få veta.

Kanske hade jag helt gått i väggen, kanske hade jag fixat sub3. Mitt drömmål på 2:55 var för långt borta, där hade jag aldrig en chans. Men mitt andra mål, sub3, det tycker jag att jag borde tagit…

Väl i mål var jag riktigt glad över att vara där. Tuffast var den mentala kampen. Jag skulle ju ta i så jag hade tunnelseende, men det gjorde jag aldrig. På mitt pepp-armband stod det. ”Ta ut dig max” ”spara inga krafter” ”du får vila i morgon”. Var var den glöden och den energin?

Lyx att i mål få traska in i elit-tältet. Mingla med alla duktiga tjejer, Gratta till medaljer, PB och fina prestationer. Även peppa andra som också missat sina mål. En ära och ett minne för livet att bara få uppleva Stockholm marathon som ”Elit”.

Jag var nöjd i mål. Med tanke på hur loppet utvecklades så är jag riktigt nöjd trots allt. Nöjd över att på nått sätt ändå övervinna hjärnans makt. Även om jag inte vann till 100%. Men jag gjorde det bästa av situationen.

Nu, så här 3 dagar efter loppet är jag fräschare i benen än vad jag var efter Prag förra året. Känner mig otroligt revanschsugen. Och springsugen.

Armbandet får sitta kvar. 2:55 ska jag ta någon gång. Var långt ifrån i lördags, men det kommer fler lopp och fler chanser.

Summerar mitt resultat på 3:01:35 till en 25:e plats i loppet i damklass och en 15:e plats på SM.

En fin medalj, en keramikskål som bevis på topp 30 i loppet, och en ros av familjen. Fina minnen.

Helgen fortsatte efter loppet med mini-båtsemester med familjen. En natt på Kungliga motorbåtsklubben och en natt på Sandhamn. Återhämtning med mountainbike-cykling på Sandhamn med familjen. Glass på bryggan och firarmiddag på Värdshuset på söndag kväll. (Firarmiddag på lördag kväll är inte optimalt. Mådde mest småilla och skulle ändå inte njuta av maten).
Avlutade sedan helgen med besök på Gröna Lund. Åka berg och dalbana med trötta ben funkar, värst var nog de knäppa trapporna i Lustiga huset. Men även dom fungerade oväntat bra trots allt. Till och med att sätta sig på den väldigt låga ”Potta-Pottin” som utgör toalett i båten, fungerade bra, utan att ta stöd. Och om man kan sätta sig på toa, utan att ta stöd, då har man inte tagit i ordentligt, det är sen gammalt… 😉

//Susanne