Träningsåret 2017 har varit väldigt speciellt. Toppar och dalar som på en berg och dalbana. Ritar jag en tidsaxel på hur formen varit under året ser den ut nått sånt här:
På topp lite för tidigt för årets första STORA mål – Stockholm Marathon. En djup dal när årets andra stora mål – Lidingöloppet – skulle genomföras. Sedan har det sakta men säkert gått uppåt igen… Men vi tar det från början…
Året började i en rätt bra grundform. Stora förväntningar inför 2017 och grundträningen i full gång. Sakta med säkert blev formen bättre och bättre. Årens två stora mål satta, Stockholm marathon på 2:55 och Lidingöloppet på 2:06:50 (Åldersrekordet för 42-åringar)…
Varvetmilen i mars blev ett ”Mantorp-PB” med tiden 38:20. Inte nått mil-PB men nöjd och glad ändå. Formen var på väg upp och känslan var bra. Det är inte i mars man ska vara som snabbast.
I april drog ett gäng till Örebro för att springa halvmaran. Lite smyg-formtoppad och nu skulle sub 1:23 sättas! Allt kändes så bra! Och med bara ynka 8 sekunder, missade jag mitt högt satta mål. Men ett PB på halvmaran med 1,5 min, och dessutom vinst, gav mig gott självförtroende och jag såg verkligen fram emot det stora målet som skulle komma i juni…
Så här i slutet på året kan jag också konstatera att detta resultat faktiskt räckte till en andra plats i Sverige-statistiken för bästa halvmaratid i K40-klassen.
Formen dalade aningens efter loppet. Men en träningstävling längs Göta Kanal – Kanallöpet – skulle få upp formen igen till Stockholm, som väntade exakt 4 veckor senare.
Loppet gick enligt plan. Inget PB, men en bra genomkörare och en vinst. Såg nu verkligen fram emot Stockholm! Men 2 veckor innan fick jag lite hybris och ville till Göteborg. Jag skulle nu prova på att springa SM. Träna i att springa Svensk Mästerskap alltså. Jag ville ta det som en förberedande tävling till marathon. Skulle inte slita ut mig och inte maxa. Även om det så klart skulle bli tävling och jag ville göra mitt bästa. Men inte den där lilla extra urblåsningen man kan göra mot slutet. Den skulle jag spara till Stockholm.
Varvet gick FANTASTISK bra! Känslan var PÅ TOPP!! Det var roligt, jag njöt hela vägen, hade lite krafter kvar sista 2-3 kilometerna, men sparade på dom, precis som jag tänkt. Jag sprang längs Göteborgs gator och längtade till Stockholm. Lycka när det slog mig att då skulle jag få springa dubbelt så långt. Formen var verkligen tipptopp! Och jag hade så himla roligt. Både före, under och efter loppet. Helt enkelt en toppendag!
Jag kom på 14:e plats på SM! Gjorde ett grymt bra lopp och frän känsla att få starta i elitledet och att byta om med proffsen i ett omklädningsrum för Elit var så häftigt!!!
Nu skulle jag till Stockholm och verkligen kräma ur allt och sätta mitt mål på 2:55…
2 veckor som jag nog med facit i hand hanterade helt fel… Jag ville för mycket. Återhämtade mig inte som jag borde efter Varvet. Tränade på på samma sätt som jag gjorde innan Prag marathon 2016. Skillnaden då var att jag inte hade en halv-mara tävling 2 veckor innan. Huvudet vägrade erkänna att jag skulle vila för att bli så bra som möjligt i Stockholm. Jag körde på, lite för hårda pass för att återhämta mig fullt ut. Lätt att vara efterklok…
Varken kroppen eller huvudet hann ifatt på 2 veckor. Formen dalade…
Helt galet nervös stod jag på starten till Stockholm marathon. Det var nu det skulle ske… Men redan efter 5 km märkte jag att kroppen inte var med. Pulsen för hög till den fart jag skulle hålla (4:07). Jag fick sakta ner… Efter 10 km hade huvudet checkat ut. ”Varför gör jag det här?” ”Varför hänger inte jag med familjen istället?”
En mental kamp i 32 km… Efter 3 h, 1 min och 35 sekunder sprang jag över mållinjen. Besviken över hur det hade blivit. Jag hade inte alls så kul som jag hade tänkt mig. Hjärnspöken i huvudet hela vägen. Kroppen svarade inte… Huvudet ville inte…
Nu är det väl lite knäppt att säga att man är besviken när man springer marathon på 3:01:35 och kommer på 14:e plats på SM. Men jag visste ju att jag hade så mycket mer att ge. Det fanns så mycket som jag borde kunnat få ut. 2:55 var ett riktigt högt satt mål, men 2:57 borde jag ändå fixat med tanke på hur träningen och våren sätt ut…
Och även om jag inte var nöjd så gav det mig en 28:e årsbästatid bland Sveriges alla damer, och en 6:e plats i årsstatistiken i K40-klassen.
Direkt efter mål var revanschlusten STOR! Jag tog en vecka vila, sen gick jag på träningen igen… Lite för mycket och lite för hårt. Kroppen fortfarande inte återhämtad. Men jag ville ju så mycket…
Sommaren blev sedan som den blev. Presterade på en del lopp och utifrån såg det säkert ut som jag var i ungefär samma form som 2016. Men känslan i kroppen var nått helt annat. Jag kände så tydligt att nått var fel. Men förstod aldrig vad. Jag tränade hårdare och kroppen svarade inte. Underpresterade på intervallpass vilket gjorde att jag bara tog i mer… När jag inte tränade skulle jag prestera på jobbet, i hemmet, som fru och som mamma. Jag trodde jag hade koll på läget. Tyckte inte jag tränade överdrivet mycket. Och det var eg inte det som var problemet heller. Problemet var att jag aldrig återhämtade mig…
Tummen upp på sociala medier, glada miner på alla bilder och spexigt yttre på Karhu Run i Västervik…
Men kroppen började protestera…
För hög puls till för långsam fart. Viktuppgång trots strikt kosthållning och hård träning. Svullen i kroppen. Trött trött trött. Sämre prestationer trots hårdare träning. Förstod inte vad som var fel, men kände tydligt att nått var fel.
Ställde in Falkenbergs Stadslopp och försökte nu vila till Vasakvartetten. Det gick hyfsat och kroppen kändes någonstans lite bättre. Åkte till Sälen/Mora med bästa tjejerna från Örebro och tillsammans hade vi en fantastiskt rolig helg där vi i hällande regn tog hem segern! Riktigt rolig och en minnesvärd dag. Min egen insats var ok. Men känslan fortfarande inte där jag ville ha den. Visst sprang jag bra, men jag borde kunnat göra det bättre…
Återigen missade jag vila och återhämtning. Nu skulle jag ju till Lidingö! Det var 5 veckor kvar till årets andra stora mål. Träningsplanen var satt och den skulle följas… Men formen sjönk i takt med att dagarna gick.
3 veckor kvar och då stod det Vretaloppet i kalendern. På uppvärmningen stukar jag foten (!?!? jag som aldrig stukar fötterna!!!) men genomförde loppet ändå. Det gick bra att springa på den och det onda kom först efteråt. 2 min långsammare tid än förra årets lopp. Kan inte skylla på foten, nått annat i kroppen var fel. Den rätta känslan långt borta. Formen långt borta. Ingen som förstod hur jag kände det. Så dåliga var ju inte mina resultat. En dålig dag kan väl alla ha… Jag kom ju faktiskt tvåa och var glad och positiv utåt…
1,5 vecka kvar. Planen var fortfarande Lidingö. Nu skulle jag springa KM/DM 10000 m. Foten rätt bra återhämtad efter stukning. Men för att skona den tejpade foten (som var ursäkten utåt) bestämde jag mig för att springa kontrollerat på 39:30 och ta det som ett bra träningspass. Någonstans långt där inne började tanken gro att jag faktiskt inte kan springa 10 km fortare än så… Jag kände en hög press utifrån. En press som eg inte fanns, bara som ett spöke i mitt huvud.
Loppet gick och jag gick i mål på 39:31. Precis enligt plan med andra ord. Men problemet var att det inte alls var så lätt som det skulle vara… Läser min racerapport från loppet. Där står det ”Formen är skit. Vet inte ens om jag vill åka till Lidingö.”
Tog hem KM-guld, DM-guld i K40-klassen och DM-brons i seniorklass… Men jag var inte glad…
Gladare var jag dock dagen efter. Mjärdevistafetten med ett damlag från jobbet. Sent avhopp pga sjukdom gjorde att vi fick kalla in extrahjälp. Min dotter, Emma, ställde upp med kort varsel. Och för en kväll glömde jag min egen känsla och gladdes åt hennes deltagande, glädje och styrka! Hon sprang otroligt bra och tillsammans alla fyra presterade vi så bra att vi vann! Det är verkligen sann lycka att få dela vinsten med ett härligt gäng!
Nu var det bara en vecka kvar. Sista genomköraren innan Lidingö. Hämtar texten direkt från mitt pass från jogg.se
”Förberedande testpass innan LL
Löpning – Distans
Benen, kroppen, huvudet… allt var totalt slutkört. Jag var i botten…
Nu la jag allt åt sidan! TOTAL träningsvila i en vecka. Sov mycket. Åt bra mat och det jag ville, utan att bry mig en sekund åt vad det får för konsekvenser på vikten… Lyssnade på många poddar och läste massor med artiklar om stress och för hård träning. Efter att på vårdcentralen tagit en massa prover och uteslutit rent medicinska saker som problem med sköldkörtel osv, så ställde jag min egen diagnos. ”Överträningssyndrom”.
Jag kallar det även ”Duktiga flickan syndrom”. Jag ska helst vara bra på allt. Duktig på att springa, duktig på jobbet, duktig mamma, duktig fru, sköta hem, hushåll, familj och socialt liv. Träna hårt, springa snabbt, jobba bra. Och allt detta gjorde jag. Dessutom ska allt loggas i min officiella träningsdagbok, Funbeat och jogg.se. Jag ska följa andras träning. Hålla mig i bra form. Inte äta en massa onyttigt. Osv osv. Kroppen slog bakut och jag orkade inte mer.
Orkade inte berätta om min egen träning på sociala medier. Orkade inte bry mig om andras träning. Orkade inte hela tiden ha fokus på att vara i bra form, äta sunt, sova bra, träna bra, prestera prestera prestera… Prestationskrav som rakt igenom bara kom från mitt eget huvud.
Jag gav mig själv tävlingsförbud året ut. Slutade regga min träning offentligt. Slutade använda pulsbandet, la bort klockan på passen, provade på Yoga (som jag fortfarande inte har fastnat för trots att jag verkligen försökt…) köpte terrängskor och gav mig ut i skogen, kravlöst, prestationslöst och så skönt att få vara nybörjare. Sprang färre mil i veckan och la in fler vilodagar.
Säsongsvilan tog jag alltså redan i september. Sakta men säkert började träningsglädje och styrka att komma tillbaka. I oktober åkte familjen till Gran Canaria på höstlov. En så otroligt välbehövlig semester. Jag sprang några morgonjoggar när familjen sov, kravlöst, långsamt och enbart för njutningens skull, för övrigt var det bara fokus på SEMESTER!
Att möta soluppgången i ett varmt land i slutet på oktober kan ladda vilka batterier som helst…
Vi är nu inne i december. Kroppen börjar svara på träning igen. Och den svarar på vila. Jag mår toppenbra och tycker det är väldigt roligt med löpningen igen. Jag reggar fortfarande inga pass offentligt. Visst blir det en hel del på instagram, @susbornmar, men där är jag väldigt sparsam med tider och prestationer. Jag fokuserar väldigt mycket på det som är ”viktigt på riktigt”. Tycker det är roligt om jag kan inspirerar med min träning, vilket jag hoppas jag gör på instagram.
Ventilerar mycket med min stöttepelare i löpningen, Lisa Ring, som varit ett stort stöd och som trott och lyssnat på mig. Och förstått vad jag går igenom… Och min kära syster, Ulrika, som fick mig att gå till vårdcentralen för att ta prover. Och som lyssnar och förstår.
Och Linus och barnen, utan er hade jag inte tagit mig igenom några tuffa månader.
Nu tränar jag med klocka igen, men inte med pulsbandet. Det stressar mig bara. Och jag är mycket bättre på att lyssna på kroppen. Behöver den vila så är jag inte rädd för att ta en vilodag extra. Jag ställer mycket mindre krav på mig själv. Jag är bra som jag är!
Grundträningen är igång. Och känslan är att jag är nog är i ungefär i samma form som jag var vid den här tidpunkten förra året.
Och målet finns kvar, det är på Stockholm stadion och väntar på mig. Har inte gett upp hoppet om 2:55… Den 2 juni 2018 står jag på startlinjen igen, och springer SM i Marathonlöpning för andra gången! Längtar!!!
God Jul och Gott Nytt Träningsår!
Träna hårt men tänk på att återhämtningen gör dig stark!
//Susanne
