En rekordvecka avslutades i söndags.
Rekord i antal sprungna mil på en vecka. Näst-rekord på antal tränade timmar på en vecka (endast träningslägret på Playitas förra året kommer före).
När veckan var slut summerar jag ihop till 10 sprungna mil, 4 cyklade mil, 4 simmade kilometer och 1 timmes styrketräning. En total träningsmängd på dryga 12 timmar. En vanlig arbetsvecka. Hur är det möjligt?
Det går kort att sammanfatta med att jag hade full tillgång till två saker:
Gott om VILA och bra MAT.
Förutom den självklara träningen så finns det två pusselbitar till som måste vara i balans för att få utveckling i sin träning. Och det är möjlighet till vila/återhämtning och bra mat.
Jag börjar med det första. Vila/återhämtning. Normalt sett rullar livet förbi i 120 km/h. Två barn (9 och 12 år), en man, ett arbete, en villa, ett hushåll etc etc… Allt kräver sin tid. Träningen trycks in där det finns tid, vilket i vardagen för mig, innebär merpart av lunchträning och tidiga morgonpass. Nu tillhör jag visserligen dom som gillar att springa tidigt på morgon före frukost, men den största anledningen att jag gör det är att kunna frigöra kvällarna till familj och hushållsarbete.
Klart att sådana här mornar tillför energi, trots att det är tidigt.
Andra byggstenen, bra mat. Den är jag alltid väldigt noga med. Ser till att fylla kroppen med det som den behöver. Proteiner, kolhydrater och fett. Jag följer ingen speciell kost, äter det mesta och äter det jag tycker är gott. Och att då tycka att en stor tallrik med fräscha grönsaker, grillat kött/kyckling och kokt färskpotatis slår en pizza eller en hamburgare med hästlängder, underlättar så klart den där biten med att äta bra och ändå äta det jag tycker är godast.
Älskar dock glass och har svårt att låta bli denna kalla ljuvlighet så här års. Men så gör jag inte avkall på den heller. Trots att den säkert inte står med på några av dietisternas listor över ”bra mat”.
Gillar en kommentar från en blogg-och-triathlon-vän. ”Jag äter sunt. Sunt som i sunt förnuft”. (Tack http://mariesandis.se/)
Men så tillbaka till förra veckan. Varför gick det att träna över 12 timmar? Utan att känna mig det mista trött och sliten. Jo, det var för att jag fick ihop alla pusselbitar.
Barnen lämnade vi kvar hos mormor i Småland efter midsommar. Och vilken skillnad detta gör. Jag behöver väl inte säga att jag älskar mina barn över allt annat och att jag inte skulle välja bort dom för ”allt smör i Småland”. Men en vecka, utan att behöva laga mat för 4, tvätta för 4, plocka undan efter 4 (min man vill nog helst att jag skriver 3 här iof), tjata på 2 osv, är värt så mycket emellanåt.
Lyxen att kunna åka till jobbet i lugn och ro på morgonen (utan att tjata på allt som måste göras, bara behöva bry sig om sig själv). Köra ett hårt intervallpass på lunchen för att sedan komma hem och kunna lägga sig 30 min på soffan och sova (!!!) efter jobbet. Inte gå ner i tvättstugan. Inte läsa läxor med barnen. Inte köra till någon aktivitet. Inte ditten och datten…
Laga mat när jag har vilat klart, inte laga mat när barnens magar skriker efter den. Sedan i lugn och ro, äta denna goda mat, som råkar vara riktigt bra mat dessutom. Eller vad sägs om detta (ja, det ska räcka till 2 matlådor också 😉 ).
Sitta tillsammans med maken på altanen, prata och njuta, och därefter sätta sig på racer-cyklarna, tillsammans, för en tur ut till Berg och äta glass vid Göta kanal, det är livs-kvalitet och dessutom har jag fått in alla tre komponenter under dagen, hård träning, vila/återhämtning och bra mat (glassen var bra för själen).
Att träna som eliten men att inte kunna ägna tiden utöver träning till samma sak som eliten (läs vila, massage, naprapater, dietister och allt vad det är) går inte. Tror det är värdefull insikt ibland.
Jag skulle gärna vilja öka min träningsmängd (som sedan i höstas oftast ligger på runt 7h/veckan i snitt), men kan jag inte i samma takt öka på möjligheten till sömn/vila/återhämtning, så går det inte. Maten löser jag tror jag, men för den tredje pusselbiten blir det värre. Livet kommer liksom emellan. Det liv jag har valt att leva.
Jag har en fantastisk familj, som är mitt liv, min stöttepelare och min trygghet! Utan dom hade jag inte kunnat prestera nått. Och jag har ett bra jobb som ger mig möjlighet till intellektuell utveckling och en bra inkomst.
Men kan man få till en riktigt bra träningsvecka och lugn egentid med maken ibland då och då, så är det bara att tacka och ta emot och suga på den karamellen lite extra.
Mina älskade tjejer som hejarklack på VM – långdistans triathlon – i Motala 2015.
Min lika älskade man och syster som hejarklack på Ironman i Kalmar – 2015.
