Höganäs, 21:57, fredag den 3:e november
Musiken och speakern tystnar, och 500 löpare i startfållan hör hur klockorna i Himmelsfärdskyrkan slår. Det är en blandad skara löpare, men alla med samma mål: att springa Kullamannens ”Sprint Ultra”, det drygt 100 km långa loppet till Båstad. Många har gjort det tidigare, för min egen del blir det första gången om jag lyckas ta mig i mål. Till sist kommer Kullamannens egen starter fram genom röken: en riddare till häst. Speakern och publiken hjälps åt att räkna ner, och till sist är vi iväg. Mycket mäktig start!
Vi följer strandkanten norrut, mot Mölle. Långt bort ser vi fyren, längst ut på Kullaberg. Fyra timmar innan oss startade löparna på 100 miles (ca 160 km), och de är just nu ute på det kuperade Kullaberg och sliter. Vi får tyvärr inte springa mer än ett par kilometer på Kullaberg innan vi kommer ner till det lilla samhället Arild på norra sidan. Där ser vi rakt ut över Skälderviken som vi ska ägna många timmar åt att runda. Vädret har visat sig från sin bästa sida för att vara november, och där tidigare prognoser förutspådde konstant regn är det nu uppehåll och 8-10 grader.
Svanshall, 00:40, lördag den 4:e november
Den första depån kommer efter 24 km och här ges möjlighet att fylla på sportdryck och vatten. Jag springer med vår klubbkompis Björn Tännström och än så länge är vi vid gott mod. Banan fortsätter längs med kusten in mot Ängelholm. Det är inte så kuperat, men det blöta underlaget ger ändå en viss utmaning. Trots att det är sent på natten är det flera som är ute och hejar. De som jag minns lite extra är mannen som stod vid 32 km och spelade dragspel, samt de som kl 02:30 på natten stod efter bron och spelade E-Type. Tack ska ni ha, ni gjorde loppet ännu trevligare!
Ängelholm, 03:20
Den första stora depån kommer vid Råbocka camping, efter 45 km. Hit har vi skickat våra dropbags. Det bjuds också på gryta, banan, mackor, med mera. Jag har sett fram mot varm mat, men lyckas inte få i mig mer än någon sked. Jag har dock inte problem att få i mig geler, så energiplanen funkar fortfarande hyfsat. Jag passar på att byta skor då jag börjat spänna tårna lite väl mycket i de nuvarande skorna, och det vill jag inte göra på resten av sträckan. I dropbagen ligger också en belöning i form av hörlurar. Jag hade bestämt innan att jag inte skulle starta med mina hörlurar, utan ha något att se fram mot när jag kom till dropbagen. Vi ger oss av efter en kvarts vila och det är på riktigt stela ben vi joggar igång igen.
Skäldervikens kust, 05-07
Efter Ängelholm kommer ett långt parti med platt löpning på asfalt och grus. Jag börjar känna att bytet till rejäla trailskor inte var det bästa, och att 50 km löpning mitt i natten börjar ta ut sin rätt. Björn är fortfarande stark och jag hänger med en timme till ungefär, sedan får jag släppa och börja gå. Som tur är så hittar jag en Carl från Stockholm, i ungefär samma situation. Vi går tillsammans och pratar om allt möjligt. Så småningom går solen upp och allt känns lite lättare. Snart är det tre till som går med oss och vår grupp fortsätter förbi Torekov och upp mot Hovs hallar. Efter att ha gått i 15 km börjar vi försiktigt jogga igen och det funkar faktiskt. Det går inte jättefort, men att se kilometertiderna gå ner under 10 min/km känns fantastiskt.
Hovs hallar, 09:00
Från sista depån vid Hovs hallar är det jag, Carl och Peder från Borås som kämpar. Vid det här laget har det varit platt i knappt 60 km, så det känns bra att äntligen få lite variation i form av rejäla backar. Efter en första backe vänder man ner till vattnet, för att sedan göra en sista klättring. Här blir vi omsprungna av Johanna Antila, som kommer att vinna damklassen i 100 miles. Vår lilla grupp spricker upp tillfälligt, och jag slår på en spellista komponerad för det här loppet (eller vad sägs om ’Till I Collapse, You’re Gonna Go Far, Kid, och Get Up and Fight?). Med rätt musik får jag tillbaka lite fart och inser att jag kan komma in på under 14 timmar. När det återstår knappt en mil av loppet kommer man ner till vattnet igen, och springer på strandpromenaden in mot Båstad. De som är ute och promenerar måste undra vad vi är för några, som stapplar fram på grusvägen. Med 6 km kvar passerar man målet och sticker ut på en epilog. Jag tittar ofta på klockan, men den visar alltid att det bara har gått ett par hundra meter sen sist. Till slut, efter 103 km, kommer en liten uppförsbacke, en vänstersväng, och till slut passerar man målportalen. Jag trodde att jag skulle vara för trött för att känna något, men det blir några tårar av både lättnad och glädje när jag kliver över mållinjen efter 13 timmar, 52 minuter och 48 sekunder. Med det placerar jag mig som 139 av 390 fullföljande.
Vad tar jag med mig från det här loppet?
- Att jag lyckades komma igen efter att ha varit riktigt nere mot slutet av natten. Det kändes bra att komma igång igen, när jag flera timmar tidigare trodde att jag skulle behöva gå hela vägen in i mål.
- Att ”klämmisar” (barnmat i portionsförpackning) är ett trevligt alternativ när man vill ha något annat än geler och bars.
- Att tuggummi hjälper en att känna sig mycket fräschare.
- Undvik att tänka på hela sträckan som är kvar. Det gick alldeles utmärkt när jag var pigg i början, med en etapp i taget (”13 km till Mölle”, ”11 km till Svanshall”, ”över bron och in i fina skogen innan Råbocka”). När jag började bli trött var det svårt att inte tänka ”mer än ett maraton kvar, hur ska jag orka det”. Ta ett steg, en kilometer i taget. Och glöm inte att belöna dig själv!
Kommer jag att göra det igen?
Man ska aldrig säga aldrig, men jag tror inte att jag kommer att springa just den här banan på Kullamannen igen. Jag kan tänka mig att springa en platt mara, men 60 platta km i ett svep är för mycket för mig. Däremot är det inte omöjligt att jag springer 100 km i något annat, mer kuperat, lopp. Ett sånt lopp ger fler möjligheter till naturliga pauser där man går i uppförsbackarna och mer varierat löpsteg.
Vill du höra om Team Kullamannen och den resa vi gjort under året? Då ska du komma på glöggkvällen där vi berättar mer!
/Henric Fröberg
