De beskriver sig som två femtioåriga tanter som börjar bli till åren. De utstrålar dock en helt annan känsla och jag kan inte annat än att se dem som två starka, positiva och häftiga kvinnor i sina bästa år. Jag skulle beskriva dem som ett team som lyfter varandra och utnyttjar sina styrkor för att ta sig an utmaningar som många människor inte ens skulle drömma om. Flera som läser detta kan nog ändå föreställa oss vad det är som driver dem. Vi kan se galenskapen i deras strapatser med glädje och inspireras av det. 

Eva Sandberg och Åsa Thorén är teamet som tagit sig an krävande utmaningar tidigare. I september 2020 stod de på startlinjen till PARA Endurance race. En marsch i skogen på max 24 timmar som innebär att med minst 20 kilos packning avverka minst 70 km innan tiden är ute. Lägg också till vetskapen om att deltagarna inte vet vad som kommer hända mer än att de kommer utsättas för en hel del utmaningar av olika slag. De vet också att de kommer behöva orientera och ta sig fram i terrängen, dag och natt oavsett väder. På startlinjen står normalt ca 100 stycken par som tillsammans ska ta sig runt. 2020 ås upplaga hade 55 startande lag och omkring 34 gick i mål. Eva och Åsa slutade på en 24:e plats. På startlinjen tillsammans med Eva och Åsa stod två andra lag från klubben med Håkan Wettergren och Jesper Linde samt David Nilsson och Jonas Ohlsson. 

Ytterligare ett gäng NocOut:are deltog. Från vänster Håkan Wettergren, Jesper Linde, Åsa Thorén, Eva Sandberg, David Nilsson och Jonas Ohlsson.

I början av december, mitt under en pågående pandemi med restriktioner fick jag äran att prata med dessa två häfta kvinnor. Digitalt såklart som sig bör dessa tider. Ni vill inte missa deras berättelsen om ett av de tuffaste men häftigaste dygnen de upplevt. 

Hur gick tankarna kring start? Vad tänkte ni?

Eva och Åsa berättar att de var fokuserade och taggade inför start. Håkan och Jesper har kört tidigare så en hel del tips hade de fått med sig inför loppet. Starten blev dock inte som de hade hoppats på. Åsa missuppfattar uppgiften när hon ska rita av en karta till Eva och Eva i sin tur inte får hela instruktionen. Det innebär att Åsa får slita som ett djur för att de ska klara uppgiften. 

Hur var uppdragen som ni fick lösa? Vad var mest utmanande med dem?

Uppdragen var mer kluriga och inriktade på tankeverksamhet än fysiska berättar Eva. Det var mycket fokus på att komma ihåg sifferkombinationer och att memorera. Det kunde handla om att memorera en karta, lösa räkneuppgifter och frågesporter. Den stora utmaningen med uppdragen var tröttheten och stressen. Uppgifter som annars hade varit enkla blev svåra att lösa. Eva berättar också att de fick beröm för hur de löste uppgifterna och att de hade så glatt humör när de kom till stationerna. 

Vad var knepet för att klara uppgifterna så bra som ni gjorde?

Svaret på den frågan är förberedelse. Eva och Åsa berättar hur de tränat på att komma ihåg siffror i bilder och på sätt visuellt kunna memorera sifferkombinationer. De hade en bildbank med bilder för alla tal mellan 0-99. De tränade på att använda denna metod även under sina förberedande träningspass. 

Vad är det som driver er att göra detta?

Upplevelsen svarar de båda. Det är häftigt att uppleva detta. Tröttheten, utmaningen och omgivningarna. Allt tillsammans gör detta till en upplevelse utöver det vanliga. 

Eva återkommer ofta till hur häftigt det var att gå i skogen, mitt i natten och beundra en stjärnklar himlen trots att allt annat var misär. Visst hade de svackor emellanåt. Framåt 3-tiden var de trötta och med den tröttheten kom också misstagen. De orienterade fel ett par gånger och det var svårt att komma ihåg vad symbolerna betydde. När gryningen kom fick tillbaka lite energi och kunde återigen fokusera på att ta sig mot målet, ett steg i taget. 

Eva Sandberg under PARA Endurance Race 2020.

Hur mådde ni där ute i skogen?

Eva var den som hade minst problem med fysiska krämpor. Hon säger att hon inte hade ont någonstans och avslutar samtidigt den kommentaren att det är en sanning med modifikation. Hon beskriver det som att hon hade räknat med att kroppen skulle bli trött och ömma lite här och var, men att hon inte var trasig. 

Jag hade inte lika tur, berättar Åsa. Ungefär halvvägs in i loppet bytte Åsa strumpor till ett par hon inte använt tidigare. Det skulle visa sig vara ett stort misstag som skulle kosta henne flera timmars smärta och flera blåsor på fötterna. 

Hur går tankarna där ute i skogen?

”Har man hållit på så många timmar som vi till slut hade gjort, vill man inte vara den som går av”, säger Eva. ”Jag sade säkert 100 gånger att, Åsa jag vill klara det här loppet”. Åsa säger att hon flera gånger önskade att hon kunde kapa av foten, men sluta var aldrig aktuellt. 

De hade förväntat sig att det emellanåt skulle kännas lite långtråkigt och att de skulle ha gott om tid att prata strunt. De inser efteråt att de var så fokuserade på uppgiften att det inte blev så. 

Berätta om något minne under loppet

En höjdpunkt som var att komma till nattlägret. ”Det var en milstolpe som inte alls var självklar innan loppet”, säger Eva. Vid nattlägret måste deltagarna stanna en timma. De vilar, äter och laddar om. 

De berättar också med ett leende på läpparna om ett tillfälle när de närmade ett annat par. De kommer ihåg hur de undrade hur de såg ut egentligen. Den ena vinglade som en fyllehund och den andra kunde inte ens sätta ner hela fotsulorna i marken. De närmar sig lite till och då tänker Eva att den ena mannen har Davids byxor på sig. När de passerar dem inser de att det var Jonas och David som kämpade på. 

Åsa Thorén under PARA Endurance Race 2020.

Vad var jobbigt?

Det var några saker som var jobbiga på olika sätt. ”Det var jobbigt när vi blev åtskilda åt och tvingas orientera själva olika vägar till samma slutpunkt”, säger Eva. ”Åsa är duktig på orientering, medan jag kan det hjälpligt. Det var en jobbig känsla.” Hon träffar dock några andra deltagare och får sällskap i skogen. 

Åsa återkommer flera gånger till smärtan i fötterna. Hur hon får kämpa med att hela tiden övervinna den. Hon berättar hur hon vid något tillfälle bara lägger sig ner i en hög och har ont. Imponerande nog kopplar hon ändå alltid på pannbenet och tar sig ett steg i taget mot målet. 

Det var också mentalt jobbigt att komma till sista stationen och se målet därifrån. De berättar att de först inte visste om de om de skulle gå i mål eller först göra något uppdrag. Det sista uppdraget blir att orientera sig runt fästningen för att sedan äntligen få ta sig över mållinjen. 

Berätta om målgången

Målgången var såklart en av höjdpunkterna, berättar de. Känslan av att ha klarat sig hela vägen in i mål. Efter drygt 22 timmars fysisk och mental utmaning ha lyckats med det stora målet. Att se människor igen efter att knappt ha sett en enda medtävlande på hela loppet. Mellan stationerna var det tomt på folk. 

Men det var ingen Ironman-målgång med portaler och massor av publik, utan utställda koner som markering. Militärerna stod i målet med sitt bling-bling och tar emot, berättar Eva. I målet fick de frågor om vad de tränar i övrigt som klarar av en sådan här utmaning. Det är inte utan att jag önskar att jag hade varit i närheten när Åsa berättar för dem att hon mest spelar paddel och springer lite. Inga vanliga 50-åriga tanter tänker jag. 

Eva Sandberg och Åsa Thorén efter målgången av PARA Endurance Race 2020.

Eva och Åsa berättar skrattande hur de låg utmattande på mållinjen när det kom fram en till synes oberörd man och frågade om de ville ha hjälp med packningen. Vid prisutdelningen visar det sig att han var med i det vinnande laget som gått i mål på en totaltid på ca 13 timmar. Åsa och Eva gick i mål på 22 timmar och 10 minuter. Han hade hunnit äta, duscha och sova lite innan han dök upp på mållinjen för att heja fram sina medtävlande. 

Hur förberedde ni er inför loppet?

Det tar tid att träna inför en sådan här sak är de överens om. Det blir många timmar tillsammans med ryggsäck på ryggen. De har tränat både själva och tillsammans med de andra 4 som var med från klubben. Åsa har gott med hundar och man, hon med ryggsäck och maken utan. 

De konstaterar att de har fått sett många olika platser i Östergötland under detta år. De har umgåtts, pratat strunt och ätit. Eva och Åsa har också tränat på sina minnesregler. Håkan har bidragit med en del utmaningar till gänget som tränat tillsammans. 

Vad åt ni under dygnet i skogen?

De hade med sig ganska vettig mat, t ex lax och ris, köttfärssås och ris i mattermosar. Även nötter, från, bars, snickers och citron. Inte så mycket gels och sportdryck. De konstaterade i efterhand att de klarade sig från att gå tomma på energi, men också att de hade med sig för mycket mat. Mycket var med tillbaka in i mål. 

Vad tar ni med er för lärdom? Vad förändrar ni till nästa gång om ni ställer upp igen?

Att packa bättre, är de överens om. De fick riva efter saker i ryggsäckarna. De hade bra saker med sig, men ordningen i väskorna hade kunnat vara mer optimal. 

Hur skulle ni beskriva varandra? Vilka personligheter och roller har ni när ni ställer upp på en sådan här utmaning?

Eva och Åsa är ganska överens om sin egen och den andras egenskaper när de beskriver: 

Åsa är läraren, den smarta och logiska som kan orientera. Henne går det att lita på till 100%. Eva säger att Åsa är grundpositiv och att hon är lycklig som får hänga med henne på sådana här saker.

Eva är den som orkar. Hon är ordningsam och strukturerad. Hon kan också ifrågasätta beslut och valmöjligheter på ett positivt. 

Ingen av dem är typen som ger upp. När de bestämt sig för något så fullföljer de det. Det finns inga sura miner som irriterar dem emellan. 

Till sist, vad är nästa utmaning? Har ni några gemensamma planer?

Eva vill göra detta en gång till, men Åsa vill köra BAMM. Eva säger att hon inte satt in hela övertalningsförmågan än. Åsa berättar att hon egentligen vill testa nya saker hela tiden. Hon känner att hon börjar komma till åren och att hon har mycket kvar hon vill göra. Nya maträtter hon vill smaka på och nya kakor på nya fik. 

Även om vi inte vet vart dessa starka och imponerande kvinnor dyker upp tillsammans igen, så kan vi nog vara ganska säkra på ATT de gör det …

Text: Ida Öjergren
Datum: 2021-03-11