Barriärbrytande i Barcelona

Racerapport: Barcelona Halvmarathon 2019-02-10

Banskiss över Barcelona halvmarathon.

Cinco, quattro, tres, dos, uno! Jag och en britt springer rakt in i ryggarna framför oss i startfållan, kollar på varandra och skrattar. Vi tror att starten har gått men inser att det är starten för rullstolarna som sätter iväg på förhand. Framför oss längre fram står Musse, Robel och Napoleon – som ska visa sig göra stordåd med tre svenska halvmarathonrekord – tillsammans med världelitens afrikanska löpare.

Dags för start

När den riktiga starten går –  japp de räknar ner från fem/cinco i Spanien –  så är det trångt och vi springer med händerna på varandras ryggar likt något sorts människotåg. Första två km går svagt nerför och det är många som har ställt sig för långt fram och även rusat och som man får passera. Trängseln gör att det är lite svårt att utnyttja nedåtlutning.

Första km på 3:24 – alldeles för långsamt – målfart var satt till under 3:19 med målet att gå under 1:10 (Ett mål som jag tvekade varje dag på hela vägen fram till loppet då ett mer rimligt mål egentligen hade varit sub 1:12, men jag kan inte låta bli att älska stenhårda mål). Låter mig inte stressas ett dugg av den långsamma inledning och lägger bara i lite mera tryck. Kommer igång efter första km och passerar klunga efter klunga. Mellan km 2 och 6 är det svag lutning uppför – Barcelona lutar lite grann, precis som Linköping men med ungefär hälften så mycket bara. Springer med lätt handbroms i men ändå med lite tryck – balansgången. Avancerar mellan klungor. Jag kommer upp vid en klunga som jag tycker håller lagom fart och efter bara en liten stund ligger jag och drar den för att få upp farten något men också för att kunna avancera till nästa klunga. Det blir att jag drar den klungan fram till km 12 ungefär. Bakom mig ligger Norges 10:e bästa marathonlöpare, Sondre (dock inte Sondre Moen), och vid ett tillfälle sätter han snarskank för mig. Se nedan vad han skriver om Svensken (mig), en kul läsning. Vi fick kontakt senare och snackade om loppet och framtida mål.

Banan är mestadels väldigt flack och den är fin – mycket fin – på skön asfalt med långa alléer där man bara kan ligga i steget och rulla på. De är inga direkta backar att tala om utan små lutningar. Jag älskar sånt eftersom det inte påverkar rytmen i löpningen – man hittar steget och så ligger man i det. Ja det var en bana i min smak. Förhållandena var utmärkta med cirka 12 grader och en härlig morgonsol när vi satte av vid starten som går redan 08.45.

”Han låter inte frisk”

Iallafall jag fortsätter dra klungan – lite kuriosa är att kvinnan i klungan, Charlotte Arter, se bild nedan (skymd bakom en spanjor), slog walesisk halvmarathonrekord med 1:09:40 denna dag. Vid 12 km vänder banan nedåt och en spanjor går upp före mig. Jag känner mig fortfarande stark – och just därefter kommer svackan. Banan svänger tvärt innåt stan i 1,5 km där en u- sväng ska göras för att sedan gå tillbaka på samma gata med samma 1,5 km igen – jag kallar det här partiet för ”råttunneln”. Vet ej om det är det mentala med att springa fram och tillbaka som påverkar eller om det är motvinden men helt plötsligt börjar benen kännas tyngre och jag får trycka mer för att hålla farten. Jag låter norrmannen och hans kompis dra ett tag. Bakom mig har jag en britt som hostar och hostar – han låter inte frisk – han skulle behövt en fishermans friend tror jag. Jag pratar med honom efter loppet och han var sjuk men hade tränat som en galning för loppet och valde och springa ändå. Hans mål var att springa under 1:09 idag och följa upp det med under 2:27 på Manchester Marathon i vår. Starkt ändå att springa in på 1:09:26 av honom – han såg inte fräsch ut efter loppet – blek och var helt slajmig runt hela kroppen efter målgång.

Så fort jag kommer ut ur “råttunneln” så svänger banan ner mot havet vid 16 km och jag känner mig starkare igen – jag passerar två av de kvinnliga afrikanska topplöparna – vilket stärker. Klungan har spruckit upp bakom mig förutom norrmannen och hans kompis som har satt iväg en bit före. Det är fint när vi kommer ner mot havet. Att sista kilometrarna få springa med halvmarathonsmärta samtidigt som man springer i paradisets omgivningar med strand, palmer och ett glittrande hav – var en särdeles upplevelse.

Spurtduell mot bulldozern Ruddy

Jag jagar en Spanjor, går om och ytterligare en löpare. Sista två kilometrarna börjar jag tänka att det är nära. Jag börjar då använda mer kraft i kroppen istället för löpflyttet. Det gör att jag spänner mig och tappar steget men trycker med kraft istället. Tar med det som en lärdom till nästa lopp. Då ska jag behålla flyt i steget i första hand, men lägga in kraftutveckling i själva flytet.

Anders Johansen under Barcelona halvmaraton den 10 februari 2019 där han tog nytt klubbrekord på halvmaradistansen med tiden 1:09:15.

Mot slutet kommer en annan britt, “Ruddy” ifatt mig. Det är mannen i svart och vit på bilden ovan – man ser att det är en kraftfull löpare. Han visar sig vara en riktig spurtbulldozer. Med 500 meter kvar forcerar han om mig och hade nog kunnat spräcka en tegelstensväg med sin kraft. Dock kroknar han efter ett par hundra meter och jag spurtar om honom och går mot en seger. Men Ruddy ger sig inte, återuppstår, och spurtar slutligen om mig, men med nån meter kvar sträcker jag mig fram och vi passerar mållinjen samtidigt. I resultatlistan är han dock 36 sekunder efter mig så han måste nog ha stått i elitledet. Vilket vittnar lite om trängseln i början.

Klubbrekordet i hamn

Men iallafall vid målfållan tillåter jag mig att pusta ut två sekunder men jag är så glad att jag sedan skriker ut min glädje. Målet är invid “Arc de Triomf” och den obligatoriska bilden tas. Banan är även dragen så att man passerar Barcelonas otaliga monument. Loppet är ett femstjärnigt IAAF- lopp som drar till sig världs- och europaeliten och organisationen på loppet var riktigt högt och banan får också högsta betyg av mig. Jag blev lite såld på hela upplevelsen och kan absolut tänka mig att åka tillbaka flera gånger igen i framtiden. Blir också en så härlig kontrast mot Sverige så här års och riktigt fint att få en halvmara i benen redan i februari. Samt mycket bra förbindelser från Sverige.

Vad gäller sluttiden 1:09:15 så är jag småchockad. Jag hade satt ett i mitt tycke nästan omöjligt mål på 1:10 som jag inte trodde riktigt på själv och att då gå under det mot låga 1:09 är sjukt. Snittiden blev 3:17 (vilket är en fart jag har stor respekt för även på intervaller) och jag förbättrade mitt pers på milen första 10 km. Jag noterar även att 1:09:15 brukar räcka till plats 15-25 på årsbästalistan i Sverige sista åren, förutom just förra året, vilket gör mig stolt.

Nyckeln till framgången

Hur såg då mitt upplägg ut för att få denna supertid?

Hård träning. Hård träning. Hård träning. Alltid hård träning. Finns inga magic bullets.

Har kört mycket långa intervallpass i lätt halvmarathonöverfart sedan i julas. Sista veckorna har jag även varit mer specifik på alla pass. Lagt dem på asfalt. När volymen har dragits ner så har jag höjt min distansfart lite för att få använda mer rätt specifik löpmekanik, närmare ”halvmaratonlöpsteget”, och få specifikt rätt fysiologiska effekter på rätt ställe i kroppen.

Lite kuriosa: För tre veckor körde jag ett domedagspass för att testa och träna “specific uthållighet” just för detta lopp. En “as far as possible” i halvmarathonöverfart. Jag sprang tills jag inte kunde springa längre i halvmarathonöverfarten. Redan vid 8 km var jag helt färdig men gick ner i den djupaste smärtgrottan någonsin och klarade att hålla ut i 13 km. Jag vilade 2 minuter bet ihop och sprang sedan ytterliggare 5 km. Sedan vilade jag 2 minuter igen och löste ut de sista 3,1 km för att komma upp i 21,1. Mina ben bar mig knappt efter det vid vanlig normalgång.

”Ser gärna lokala sponsorer”

Det är kul med såna här löpupplevelser. Det gör att man vill fortsätta satsa och leva löpningen fullt ut. Jag är tacksam varje dag som jag kan få springa. Att jag har en kropp som tillåter det och jag uppskattar det verkligen. Jag skulle dock behöva professionalisera upp endel saker runtomkring min löpning för att få mer tid med den och även få mer tid till den så viktiga återhämtning mellan varven. För att min satsning ska kunna bli hållbar så är det nödvändigt. Jag kommer börja kolla runt lite kring sponsorer så är det någon som har något tips där så är det välkommet. Ser gärna lokala sponsorer. Jag kan va bra att samarbete med också då jag själv jobbar inom hälsa och föreläser kring hälsa, fysisk aktivitet och träning inom företagshälsovården. Jag arbetar som sjukgymnast och har bakgrund inom idrottsmedicin och fotbollsallsvenskan som sjukgymnast/fystränare. Så jag kan bidra med saker tillbaka också vid eventuella samarbeten, exempelvis inspirationsföreläsningar.

Om någon blev sugen på att springa detta lopp nästa år – det har öppnat anmälan redan – så är ni såklart välkomna att fråga mig. Jag finns på Instagram: @andersjorunsen (eller Facebook) där vem som helst välsinnad får följa mig och min fortsatta löpresa.

Vi ses därute!

Anders Johansen

2019-02-17T13:41:50+01:00 februari 17th, 2019|