Stockholm maraton 2019 – FARTHÅLLARE 3:30
Vilken upplevelse! Nått helt annat än att springa för sig själv och tävla och maxa. Visste eg inte vad jag skulle förvänta mig. Hade tänkt mig att det skulle bli jobbigt, det är ju jobbigt att springa maraton. Men det var lättare än jag föreställt mig.
Hade förberett mig väl. Dragit ner på träningen som om jag skulle tävla för mig själv. Kanske inte samma mentala uppladdning och absolut inte samma kolhydratladdning, men jag ville verkligen inte att benen skulle vara trötta och slitna.
Jag ville få en bra dag, där jag var pigg hela vägen, orkade peppa, skrika, inspirera, prata och känna mig fräsch. Och det fick jag! Gällande den biten så blev det precis som jag tänk.
Åkte till Stockholm på fredag eftermiddag. Tåg upp och direkt från stationen åkte jag till Expot och mässan på Östermalms IP.
Där tillbringade jag 2,5 timme i Garmins fartållarmonter och delade ut mellantidsarmband och svarade på frågor. Det var himla roligt! Många som kom fram och pratade, många utländska löpare. En del hade som plan att hänga med mig och min flagga och det var så klart peppande!
Glad och förväntansfull åkte jag sedan hem till syrran och sov hos henne i Hammarby sjöstad.
Lördag morgon. Åt vanligt grötfrukost och förberedde mig som till ett vanligt lopp. Nervös på ett väldigt annorlunda sätt.
Nervös för hur jag skulle kissa, om jag skulle behöva det (med flagga och ballong liksom 😊 ), skulle jag orka hela vägen, skulle hälen hålla utan att börja göra ont osv osv. Men största orosmomentet var ändå det här med tiden… Vi farthållare springer på bruttotid, dvs vi startar klockan när startskottet går. I mitt fall startade jag i led E och hade därmed långt fram till starten och mattan med första passering. Som löpare är man mer intresserad av det här med nettotid. Dvs, tiden från startmattan och inte från startskottet. Man tänker nog inte så mycket på bruttotiden…
Nu tog det 2,5 minut från att startskottet gick och vi passerade första mattan. Alltså 2,5 min att springa in, jämnt fördelat över hela loppet. Och vi skulle alltså gå i mål på 3:27:30 netto.
Jag hade skrivit ut mellantidskort med olika farter för att ha nått att titta på. Valde kortet med snitt-tempo 4:54, vilket stämde bäst.
Vi farthållare fick hålla till på Stadion, med egen service och eget omklädningsrum. Många rutinerade farthållare som gjort det där många gånger. Jag var mest novis och därmed också mest nervös
Så var vi äntligen igång! Nu gällde det att komma in rätt i loppet, inte för fort, hitta känslan och ha skoj. Lyckades bra med detta och hade god hjälp av Kenth (rutinerade farthållaren och löpprofilen @SnabbaFötter på instagram) som också sprang på 3:30 från E.
Jag pratade med andra löpare, drog igång publiken och all nervositet släppte.
Efter 1 km hade vi tillåtelse att släppa ballongen. När jag sa det till mina döttrar innan loppet, ville dom så klart se till att stå efter 1 km och få min ballong. Hittade dom och dom fick ballongen enligt plan. Det var skönt att släppa den, nu kunde jag springa med rätt löpstil utan att hålla en jätteballong i handen.
Tiden gick fort men känslan var ändå att vara ute på ett vanligt långpass som långpassledare för 5-tempogruppen i NocOut. Kanske med lite mer publik dock. 😊 Fick en hel del glada tillrop. Många som kommenterade att vi var ”hjältar” och imponerade av att vi ställde upp. Värmer så klart!
Efter 30 min tog jag första gelen enligt plan. Kände mig inte alls energilös men hade tänkt att jag skulle få i mig 6 gel och två flaskor med sportdryck som min man Linus skulle langa till mig vid 12 och 23 km. Tänkte ta gelen med jämna 30 min intervall. Måste ha missat någon för när jag kom i mål hade jag en kvar i flipbeltet 😊
Första 3 milen var eg bara att tuffa på. Inte springa för fort. Vilket jag gjorde på nått ställe, men då sa Kenth till att det var läge att tagga ner och det är tacksamt att vara flera farthållare som kan hjälpas åt.
Efter ca halva loppet hade vi kommit ifatt de där 2,5 minuterna som vi skulle ta in. Kanske lite i snabbaste laget… Men det är så svårt!
Mycket publik men ärligt talat så var publiken ganska trist. Dom hejar på dom som dom känner och sen är dom ganska tysta. Klart det finns undantag, somliga är grymma!
Jag skrek, klappade och viftade så gott jag kunde att publiken skulle heja mer. Och visst hjälpte det en hel del.
Efter 3 mil, eller eg när vi kom fram till Västerbron, det var då det roliga började. Nu började folk bli trötta, jag fick nytta av de där 5-6 gelen jag knep åt mig från Enervits station vid 28 km och lagt i fickan på ryggsäcken. Jag delade ut gel till behövande löpare som var tacksamma för servicen.
Jag peppade nu löpare som fick börja gå. Uppmuntrade med ord som att ”det sitter bara i huvudet”, ”häng på nu”, ”nu kör vi hela vägen in i mål”, ”du är starkare och orkar mer än du tror” osv. Det var kul när man fick varma leenden tillbaka. Tacksamma blickar från någon som piskade upp sig själv och började springa igen. De flesta orkade inte svara tillbaka och då sa jag: ”prata inte, spara på energin istället, jag kan prata, du ska fokusera på att springa”
Efter 3 timmars löpande började det regna. Ganska skönt faktiskt. Det var aldrig kallt och lite regn svalkade mer än det störde. Sen hade vi regn hela sista halvtimmen. Och nu blev det ännu mindre fart på publiken… Dom drog sig in under träd och tak och det märktes tydligt att publiken inte gillade vädret.
För övrigt var vädret eg toppen för löpning! Mulet och runt 15-16 grader. Lite väl blåsigt och hade jag tävlat själv hade jag nog stört mig på vinden, men som det var nu gjorde det inget.
Vi tuffade på, många hängde med men det märktes att nu börjar folk bli rejält trötta. När det var 2 km kvar skrek jag typ hela vägen in på stadion. En engagerad man som hängde med i min klunga, sa till mig flera gånger så fort jag blev minsta lilla tyst: ”Vi behöver mer pepp!!!” 😊
Inne på stadion hade vi marginal i tid till 3:30. Njöt av varvet på banan och försökte få upp jubel från publiken. Armarna i luften. Log mot publiken. Viftade och hejade. 😊
I mål på 3:28:52 bruttotid och 3:26:22 netto. Bra farthållning får man lov att säga och jag ger mig själv klart godkänt.
Att detta ger mig en 33:e plats i min åldersklass, och plats 136 total, är väl ändå rätt fränt när jag trots allt springer som farthållare 🙂
Efter mål fick jag många tack, många blöta kramar, blöta av både svett och regn, men vem bryr sig där och då? All kärlek från alla tacksamma löpare värmer nått otroligt! ”Du är bästa farthållaren”, ”Vilken hjälpte”, ”Tack för all hjälp”, ”Det hade aldrig gått utan dig”, ”Du är grym”, ”Vilken maskin du är som bara tuffar på” osv osv. Helt otroligt att min insats spelat så stor roll för så många! Det hade jag inte anat. Många tackade som jag inte ens hade en aning om följde efter mig! Jag såg ju väldigt sällan hur många som låg bakom mig…
Men min känsla var ändå någonstans bara tom. ”Och nu då, vad gör vi nu? Ska vi inte springa mer?” var min tanke? Jag var inte trött. Inte utpumpad. Inte samma sköna ”äntligen i mål-känsla” som jag brukar ha efter ett maraton. Helt annat att springa så här!
På vägen hem i bilen satt jag och funderade på vilket lopp jag skulle springa nästa gång. Tävlingshornen börjar växa ut och jag är sugen på att få den där euforiska lycko-trötthets känslan som man bara får efter ett maraton man maxat på.
Och ballongen, vad hände med den? Den kom med hem så klart 😉
Stort GRATTIS till alla er som sprang! Ni är grymma, oavsett tider. Att springa ett marathon är häftigt. Har du inte gjort det, testa! Och ta gärna hjälp av en farthållare, det är trevligt har jag hört 😉
PS: Och det där med att vara väl förberedd är inte så dumt ändå. Dubbla klockor, en Fenix 5s och en Forerunner 630, båda från Garmin, visade sig vara ett smart drag. Min ordinarie klocka, den som jag använder till vardags och den jag tycker är snyggast (och även är dyrast!), dvs Fenix 5s, visade sig vara urkass! Diff på 1 km är inte ok. Och när jag fick kilometerpip på att jag sprungit kilometrar på 3:39 och 4:15 så insåg jag att den vita klockan kunde jag skippa helt. Bäst är nog ändå ett vanligt hederligt pappersband ändå…
PS2: Vill jag göra det igen? Absolut! Det vill jag gärna göra! Men först vill jag nog springa en mara för min egen skull, och tävla och maxa. Saknar tröttheten, utmattningen, krigandet osv. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Man kan ju springa många maror på ett år 😉
Är så otroligt glad och tacksam för möjligheten jag fick i Stockholm. Att kunna hjälpa andra till att nå deras drömmål är en härlig känsla som jag bär med mig.
//Susanne
