– Vad tränar du mot för mål?
– Jag vet inte, inget speciellt. Är ju inte anmäld till nått lopp 2019
– Men, du ska ju ut och springa backintervaller, i mörkret på snöiga vägar?!?! Varför då???
– För att det är kul? För att jag vill? För att…
Samtalet utspelade sig vid köksbordet i vår stuga i Hundfjället under julledigheten 2018. Nya året står för dörren. Nya mål ska formuleras, sättas och tränas mot.
”Vad har du för mål inför säsong 2019”?
Jag och min man fastnar i en diskussion där vid matbordet. För honom är mål viktiga. Och det är det väl eg för mig också. Skillnaden är väl att jag inte behöver ett mål för att motivera mig till träning. När jag sa att jag inte har nått mål var det svårt för honom att förstå vad som driver mig till hård träning. Jag klurade en stund. Svarade sedan: ”Jag vill kunna sticka ut en lunchrast och springa en mil på 45 min utan att det är direkt jobbigt” – Maken nappade direkt: ”Okej, då är det ditt mål?!” Eh…nej… Jag vill även kunna springa långpass på 3 mil en söndag, bara för att det är skönt.
Jag vill kunna springa intervaller med löparkompisar som jag anser mig jämn med och jag vill klara av att köra 8-10 tusingar i min ensamhet i för mig ett bra tempo.
Så, vad har jag för mål? Jag vet inte. Och saken är den att jag inte behöver några specifika mål, något lopp som hägrar, något att träna emot. Eller? Jag älskar att TRÄNA! Jag vill springa backintervaller, tröskelpass, långpass, morgonjoggar. Inte för att jag ska springa ett lopp på en speciell tid, utan för att jag… ja, vad? VILL?!?!
Jag har svårt att formulera svar på varför och till vad. Jag vill träna. Hårt, långt, lugnt, snabbt, långsamt, njutningspass… Jag vill känna mig stark.
Klart det finns lopp för säsong 2019 som lockar. Men då jag fortfarande har problem med min häl (Plantar Facit, även kallad Hälsporre) så vill jag inte ha något bestämt mål att träna mot. Med facit i hand blev det nog lite för mycket i höstas. Lite för hård träning till Valencia Maraton för vad min fot klarade av. För det är ju så roligt att träna 🙂
Har fått frågan om det var värt det, och ja, faktiskt! Även om inte loppet gick som jag ville och jag fick rejält ont i hälen. Det är verkligen inget jag rekommenderar, att springa med en skada… Men ändå så var det värt det.
Fast inte en gång till. Fokus nu får vara att bli hel, springa utan att få ont.
Men lopp eller inte, jag är långdistanslöpare. Jag älskar att springa långt och länge. Jag älskar träningen det krävs för att springa en snabb mara. Och jag vill verkligen springa fler maraton. SM och Stockholm marathon i början på juni lockar. Men det är inte många månader kvar dit och jag tror inte kroppen kommer vara redo för den träning som krävs för att prestera på den nivå jag vill göra om jag ska delta. Men i oktober går Veteran-SM på Växjö marathon. Och just nu känns det som nått som lockar. Har sprungit loppet förr. Men det var inte med en alls bra känsla. Trots vinst i loppet och min näst bästa mara-tid på 3:01. Det skulle vara roligt att göra revansch där och springa loppet med en mycket bättre känsla i kroppen. Det är gott om tid till oktober och förhoppningsvis hinner foten läka och formen återigen jobbas upp. Men jag ska inte stressa igång nått. Än är jag och min fot inte redo för en maratonsatsning igen. Och ska jag springa vill jag vara i den form som jag vet att jag kan vara i.
Så långt in finns kanske ett mål, men det är inte en eventuell start i Växjö maraton som motiverar mig ut till hårda och tuffa pass. Jag gillar träningen som krävs för en sub3-mara. Men behöver inte ha ett specifikt uttalat lopp för att utföra den träningen. Och det kanske är där jag har mitt mål. Att hålla träningen på en så hög nivå att jag potentiellt skulle kunna springa en sub-3 mara 2019?
Fast eg tror jag att det är kärleken till löpningen som driver mig. Allt jag får uppleva tack vare löpningen. Den tar mig till platser jag annars inte skulle sett. Jag får upplever vyer och årstider på ett magiskt sätt. Och jag får möta, och lära känna, människor jag aldrig hade träffat om jag inte haft löpningen.
Må gått!
//Susanne
